Imorrnkväll, strax efter 21. Då hoppar jag och min megaproppfulla ryggsäck på tåget söderut. Min megaproppfulla ryggsäck, som jag dock inte börjat packa ännu. Tidsoptimist, javisst. Men det är väl bara att slänga ner alla femtioelva klänningar, pressa en jäkla massa och tillslut eventuellt lyckas stänga dragkedjan också. Och megaproppfull kommer den att bli.

Visst fanns det flygbiljetter, ja i massor. Men på något sätt känns allt som är lika med flygplatser bara som stress och press just nu. Säkerhetskontroller, incheckningar, bagageövervikt och uschanemej. Tåg fick det bli. Det tar tid, ja, men jag har inte bråttom. Dessutom känns det som att just tid är vad jag behöver. För att samla tankarna, sortera och fundera, ställa om. Smälta Luleå, förbereda inför Stockholm.

Känslorna i magen är blandade. Det bubblar av längtan och förväntningar. Längtan efter mina fina flickor som jag snart kommer att få krama om. Förväntningar inför vad hösten har att erbjuda, vilka äventyr och utmaningar som finns där strax bakom knuten. Sen i nästa ögonblick kan det suga till någonstans där i magtrakten. Av ångest, för att sommaren som nyss låg framför mig som en evighet bara har rusat förbi och snart lagts till historien. Ångest över att jag för första gången någonsin inte har en aning om när jag kommer att leva Luleålivet nästa gång.



Och jag saknar redan Luleåsommaren 2008...