Nu börjar det likna något
Det här ska inte handla om väder. Inte igen. Jag skulle ju inte bli en såndär... Men ändå. Jag måste bara få ta tillbaka det där med skitsommar. För så fort jag skrivit ut just ordet skitsommar med fetstil tycks vädergudarna ha lyssnat på min bön. Eller snarare min uppgivenhet, där jag nästan hade börjat ge upp och till och med hyllade regnbyxorna.
Onsdagens skärgårdstur blev en höjdare. Stekande sol, klarblå himmel, glittrande hav... Ja ni fattar. (Om inte, kika på dagens mittuppslag, eller här! ) Sedan drog min fyra-dagars-ledighet igång, med just det: stekande sol, klarblå himmel, glittrande hav. På fyra dagar har jag alltså fått uppleva sommaren, precis så som den ska vara. Fast i miniatyr. Samtliga tänkbara ingredienser hann jag baka in i min lilla semesterkaka, dessutom i dubbel bemärkelse. Utgång x 2, skärgårdsdagar x 2, Storsandhäng x 2, kalas x 2, tårta x 2. Och grillning x 5.
Jag är nöjd. Från en uppgivet gnagande panik-känsla av att det inte skulle bli någon sommar överhuvudtaget börjar det nu kännas okej. Jag har fått min beskärda del, eller åtminstone ett smakprov, av sommaren 2008. Nu vill jag bara ha mer, mer, mer...
Med vind i håret, på Färjan, utgång nummer 1
Morgonpromenad i Klubbviken
Lindas tårta, inte bara snygg utan också supersmaskig
Tjejer på G i kön till Färjan, utgång nummer 2
Onsdagens skärgårdstur blev en höjdare. Stekande sol, klarblå himmel, glittrande hav... Ja ni fattar. (Om inte, kika på dagens mittuppslag, eller här! ) Sedan drog min fyra-dagars-ledighet igång, med just det: stekande sol, klarblå himmel, glittrande hav. På fyra dagar har jag alltså fått uppleva sommaren, precis så som den ska vara. Fast i miniatyr. Samtliga tänkbara ingredienser hann jag baka in i min lilla semesterkaka, dessutom i dubbel bemärkelse. Utgång x 2, skärgårdsdagar x 2, Storsandhäng x 2, kalas x 2, tårta x 2. Och grillning x 5.
Jag är nöjd. Från en uppgivet gnagande panik-känsla av att det inte skulle bli någon sommar överhuvudtaget börjar det nu kännas okej. Jag har fått min beskärda del, eller åtminstone ett smakprov, av sommaren 2008. Nu vill jag bara ha mer, mer, mer...
Med vind i håret, på Färjan, utgång nummer 1
Morgonpromenad i Klubbviken
Klubbviken
Lindas tårta, inte bara snygg utan också supersmaskig
Tjejer på G i kön till Färjan, utgång nummer 2
Det finns inget dåligt väder, bara... Äh.
Det regnar, regnar, regnar och alla bara pratar väder. Imorrn skulle det i alla fall bli fint, jamenvisst, och till helgen hade de tydligen lovar 25 grader varmt, nejmen säger du det! Skitsommar, det är en riktig skitsommar. Att vänta med premiärbadet ända till den 18 juli är en skandal. Och ett faktum. Jag vill inte ens kalla det för ett bad, nej ett dopp var det snarare. Försöka pressa ner hela kroppen under vattenytan, snabbt som tusan, ropa "iiih vad kallt" för att sedan springa upp igen. Skitsommar.
Men det gör faktiskt inte så mycket. Medan det regnar, regnar, regnar så jobbar, jobbar, jobbar jag. Nionde dagen i rad nu, heja heja, bara en dag till sen fyradagarsledigt, följt av de sju sista jobbdagarna. Så det gör inte så mycket. Är bara att kränga på sig regnjackan och de där fula regnbyxorna på morgonen och cykla iväg. (Ja, jag har blivit en sådan som har regnbyxor! För några år sedan gick jag hellre dyblöt en hel dag, än att ta på mig just regnbyxor. Men nu har jag kommit på att de är himla praktiska. Ännu ett 22-årstecken?)
Hm. Men imorrn måste det fasiken bli fint väder. En heldag ute till havs, för att göra ett skärgårdsreportage, förvandlas lätt från en underbar äntligen-sommar-kick till en blöt mardröm annars.
...jäklar. Nu är jag ju själv en såndär. En sån som pratar väder.
"Jomen du ser ut precis som 22"
Igår på kollektivfesten frågade en kille hur mycket jag fyllde. Gissa, sa jag. För det är alltid, eller oftast, roligt när folk gissar ens ålder. 22, sa han. Mitt i prick, bara sådär. Varför tror du det? undrade givetvis jag. Jomen, du ser ut precis som 22. Själv var han 19 och jäkligt bra på att gissa. För 22 fyllde jag igår, mitt i prick. Och det är ju bra, att se ut som 22 precis samma dag som man fyller 22. Att utseendet hänger med åldern, och varken ligger efter eller springer före.
Jag älskar att fylla år! Inte kanske just det att plötsligt bli ett år äldre, i alla fall på pappret. Utan snarare det där med födelsedag och den pirrande känsla i kroppen som det innebär. Eller är det kanske bara jag, som känner det där suget i magen på morgonen? Som längtar ihjäl mig efter jordgubbstårtan och som struttar runt lite lättare på foten hela dagen lång? Barnsligt, vad vet jag, men jag har alltid tyckt att det där med födelsedag är något speciellt. Fööödelsedag. Kanske mycket eftersom den 15 juli infaller sådär precis mitt i sommaren. Som en hållpunkt, en höjdpunkt, att NU är det sommar, på riktigt. Och kanske för att det alltid alltid, i alla fall så länge jag kan minnas, spricker upp och blir en strålande sommardag just det datumet. Slumpen kanske, men någonstans i mitt egosinne vill jag tro att det är baaara för min skull, som vädergudarna anstränger sig lite extra. För att det är min dag.
Födelsedagen var hur som helst fantastisk. Och ja, nu har jag liksom lyckats radera ut ur mitt minne på vilket sätt jag tillbringade x antal timmar av dagen. (I en skog uppe vid Överkalix för att tillsammans med polis, press och tvåhundrafemtioen myggor vänta på en minneskortege som vi skulle bevaka. Och som drog ut på tiden så att jag fick panikskriva ihop artikeln på en halvtimme och jobba över till klockan 23. Och att jag sen bara hade en timme kvar av födelsedagen. Men, det glömmer vi.) För allt annat var alldeles fantastiskt.
Tack alla fina, fina ni som kom förbi eller hörde av er på ett eller annat sätt! Tack för överraskningsfirandet i lördags! Tack för paket, brev, sms och Facebookhälsningar! Ni är så goa allihopa, det värmer oerhört.
Jag älskar att fylla år! Inte kanske just det att plötsligt bli ett år äldre, i alla fall på pappret. Utan snarare det där med födelsedag och den pirrande känsla i kroppen som det innebär. Eller är det kanske bara jag, som känner det där suget i magen på morgonen? Som längtar ihjäl mig efter jordgubbstårtan och som struttar runt lite lättare på foten hela dagen lång? Barnsligt, vad vet jag, men jag har alltid tyckt att det där med födelsedag är något speciellt. Fööödelsedag. Kanske mycket eftersom den 15 juli infaller sådär precis mitt i sommaren. Som en hållpunkt, en höjdpunkt, att NU är det sommar, på riktigt. Och kanske för att det alltid alltid, i alla fall så länge jag kan minnas, spricker upp och blir en strålande sommardag just det datumet. Slumpen kanske, men någonstans i mitt egosinne vill jag tro att det är baaara för min skull, som vädergudarna anstränger sig lite extra. För att det är min dag.
Födelsedagen var hur som helst fantastisk. Och ja, nu har jag liksom lyckats radera ut ur mitt minne på vilket sätt jag tillbringade x antal timmar av dagen. (I en skog uppe vid Överkalix för att tillsammans med polis, press och tvåhundrafemtioen myggor vänta på en minneskortege som vi skulle bevaka. Och som drog ut på tiden så att jag fick panikskriva ihop artikeln på en halvtimme och jobba över till klockan 23. Och att jag sen bara hade en timme kvar av födelsedagen. Men, det glömmer vi.) För allt annat var alldeles fantastiskt.
Tack alla fina, fina ni som kom förbi eller hörde av er på ett eller annat sätt! Tack för överraskningsfirandet i lördags! Tack för paket, brev, sms och Facebookhälsningar! Ni är så goa allihopa, det värmer oerhört.
Den där helgen i augusti, kanske kanske
Efter ett timslångt samtal med Värmlandstösen igår fick jag upp hoppet. Förutom en härlig update på varandras liv så smidde vi vidare på Luleåplanerna, dessa förbaskade Luleåplaner som aldrig tycks gå att få ihop. Men nu, kanske det går att lösa ändå. Kanske kan hon och förhoppningsvis resten av gänget komma hit. Redan i sommar!
De börjar snart bli experter på vem Stockholms-Elin är, ja henne har de känt i över två års tid. Men Luleå-Elin... Visst är det samma Elin, men ändå. Luleå är så mycket, så otroligt mycket. Här finns hela det som var och fortfarande är, och det vill jag visa er. Eller åtminstone en liten bit av det, så mycket som bara vi hinner med. Det måste gå att lösa, kom kom kom! Vill och hoppas, hoppas och vill.
De börjar snart bli experter på vem Stockholms-Elin är, ja henne har de känt i över två års tid. Men Luleå-Elin... Visst är det samma Elin, men ändå. Luleå är så mycket, så otroligt mycket. Här finns hela det som var och fortfarande är, och det vill jag visa er. Eller åtminstone en liten bit av det, så mycket som bara vi hinner med. Det måste gå att lösa, kom kom kom! Vill och hoppas, hoppas och vill.
Det var en gång en blomma
Jag köpte tre blommor. Det var en dag i februari, och jag våndades över hur de skulle överleva, då mina förra hamnade i blomhimlen rätt så omgående. Lollo gav mig följande tips: Vattna när jorden är torr brukar fungera bra. Och så gjorde jag. Vattnade alltså, då jag tyckte jorden kändes torr.
Sakta men säkert har det dock gått utför under våren. Nu är det juli och följande bild skickades från min kära blomvakt Camilla:
Om inte det går att se, så ska det föreställa den mittersta blomman på före-bilden. Den med spräckliga, ljusa, härliga blad. Var de spräckliga, ljusa, härliga bladen försvunnit vet jag faktiskt inte. Det är sant. Jag har inte riktigt hunnit med, men borta är de i alla fall.
Här bör tilläggas att denna groteska förvandling absolut inte är min kära blomvakt Camillas fel, nej blomman var nog ungefär i samma döende form då jag överlämnade den till henne i början av juni. Jag vet inte, kanske hade jag en uns av hopp kvar, om att ett mirakel skulle ske. Ett grönt sådant, med Camillas gröna fingrar. Men det var nog redan too late, för längesedan, kanske redan den dagen den stackars optimistiskt grönskande blomman hamnade i fönstret i min etta. Nu dör den i alla fall en värdig död hos Camilla i Midsommarkransen, omgiven av hennes maffiga, välskötta och prunkande växter på fönsterbrädan. Rest in peace, kära blomma. (...som jag inte ens kan namnet på, dåliga blomägare som jag är.) Än finns dock lite hopp kvar för de restrerande två. Eller blomvakten, hur ser det ut?
Nåja, till slutsatsen: Jag har inte gröna fingrar. Jag ska i fortsättningen enbart köpa fejkväxter. Punkt.
Jeanna tipsade förresten om att blomman Fejka från Ikea ska vara lättskött. Fejk alltså, som namnet troligen avslöjar. En sådan får det nog bli till hösten. För, som hon påpekade, jag hade gärna fått några skott av hennes mammas Fejka... Om den inte varit just fejk.
Nyinköpta blommor, en dag i februari.
Sakta men säkert har det dock gått utför under våren. Nu är det juli och följande bild skickades från min kära blomvakt Camilla:
Blomman. Döende. Om inte redan död?
Om inte det går att se, så ska det föreställa den mittersta blomman på före-bilden. Den med spräckliga, ljusa, härliga blad. Var de spräckliga, ljusa, härliga bladen försvunnit vet jag faktiskt inte. Det är sant. Jag har inte riktigt hunnit med, men borta är de i alla fall.
Här bör tilläggas att denna groteska förvandling absolut inte är min kära blomvakt Camillas fel, nej blomman var nog ungefär i samma döende form då jag överlämnade den till henne i början av juni. Jag vet inte, kanske hade jag en uns av hopp kvar, om att ett mirakel skulle ske. Ett grönt sådant, med Camillas gröna fingrar. Men det var nog redan too late, för längesedan, kanske redan den dagen den stackars optimistiskt grönskande blomman hamnade i fönstret i min etta. Nu dör den i alla fall en värdig död hos Camilla i Midsommarkransen, omgiven av hennes maffiga, välskötta och prunkande växter på fönsterbrädan. Rest in peace, kära blomma. (...som jag inte ens kan namnet på, dåliga blomägare som jag är.) Än finns dock lite hopp kvar för de restrerande två. Eller blomvakten, hur ser det ut?
Nåja, till slutsatsen: Jag har inte gröna fingrar. Jag ska i fortsättningen enbart köpa fejkväxter. Punkt.
Jeanna tipsade förresten om att blomman Fejka från Ikea ska vara lättskött. Fejk alltså, som namnet troligen avslöjar. En sådan får det nog bli till hösten. För, som hon påpekade, jag hade gärna fått några skott av hennes mammas Fejka... Om den inte varit just fejk.
Och så blev det visst juli
Det är sossebråk, uteslutning och arga kommunalråd som slänger ur sig citat efter citat. Det är 40-sidiga domar som ska läsas och begripas. Det är landstingsråd som inte vill kommentera om denna blir tvungen att avgå eller ej. Det är gruvbränder med instängda personer mer än tusen meter under marken, där nya uppgifter kommer in minuterna innan tryckningsdags. Det är unga tjejers alarmerande alkoholvanor. Det är ettapuffar, fyrfemmanartiklar, toppnyheter, hetpotatisar och upprörda läsarkommentarer.
Och här sitter jag, mitt i smeten, i nuet, och knapprar på för fullt, hjärnan går på högvarv och fingrarna flyger över tangentbordet. Och får dessutom betalt för det. Det kallas jobb, och jag bara älskar det!
Nu blir det dock tvådagarspaus. Ladda batterierna. Stirra på något annat än dataskärmen här framför mig. Förra helgen blev galen och perfekt, vilket de flesta helger tycks bli nuförtiden. Sedan susade veckan förbi, swiiisch. Och nu är det återigen dags för helg. Denna gång väntar skärgården. My sweet Marie ringde nyss, hon var också i skärgården. En helt annan skärgård dock, långt långt här ifrån. Men ändå, hon sa att skärgården är bra. The place to be. Så Luleå skärgård, jag längtar! Snart hämtar Sofia upp mig här utanför redaktionen. Sen kör vi ut mot hamnen där Lollo möter oss med båten som tar oss ut till ön där hennes underbara stuga ligger. Och om allt går enligt planerna bär det av tillbaka mot fastlandet imorrnkväll igen, för ännu en skön sommarnatt på stan.
Psst. Grattis kusinvitamin Martina, som fyller 19 idag! Bara ett år kvar till 20... ;)
Och här sitter jag, mitt i smeten, i nuet, och knapprar på för fullt, hjärnan går på högvarv och fingrarna flyger över tangentbordet. Och får dessutom betalt för det. Det kallas jobb, och jag bara älskar det!
Nu blir det dock tvådagarspaus. Ladda batterierna. Stirra på något annat än dataskärmen här framför mig. Förra helgen blev galen och perfekt, vilket de flesta helger tycks bli nuförtiden. Sedan susade veckan förbi, swiiisch. Och nu är det återigen dags för helg. Denna gång väntar skärgården. My sweet Marie ringde nyss, hon var också i skärgården. En helt annan skärgård dock, långt långt här ifrån. Men ändå, hon sa att skärgården är bra. The place to be. Så Luleå skärgård, jag längtar! Snart hämtar Sofia upp mig här utanför redaktionen. Sen kör vi ut mot hamnen där Lollo möter oss med båten som tar oss ut till ön där hennes underbara stuga ligger. Och om allt går enligt planerna bär det av tillbaka mot fastlandet imorrnkväll igen, för ännu en skön sommarnatt på stan.
Psst. Grattis kusinvitamin Martina, som fyller 19 idag! Bara ett år kvar till 20... ;)
