Guldkant.
En god vän. En vintagemässa, ett par röda skor som jag egentligen inte behövde men som bara blev tvungna att bli mina. En pad thai i Hornstull och en promenad med en mamma som sällskap i telefonen.
Och söndagen som jag först tänkt spendera med ett täcke över huvudet, blev en hemskt fin söndag.
Oh sweet thursday!
(Facebook ligger nere, vad gör man då? Jo, skriver en rad eller två här.)
Idag har jag målat mina fönsterbrädor vita. Jag har träffat en lång blond vän, en kort mörk vän och en vän som beskrev sig själv som en vaggande flodhäst men som bara visade sig vara en strålande vacker gravid kvinna. Och jag blir så rörd av den stora fina magen, jag blir så glad av min afrikanska dans och så varm av det goda ingefärsteet som passar hemskt bra till morotsbrödet jag bakat alldeles själv.
Förresten, så gjorde jag det. Jag bokade biljetter. Jag ska till andra sidan jorden - jag ska till Australien! Den sista januari bär det av, och ojojoj vad jag ska pussa på min Sofia då.
Puss!
Småsten.
Varför är det så, att alla problem och motgångar blir så ofantligt stora bara för att man har mycket tid?
Boka flygbiljett - för många alternativ att välja på - kan inte välja - blir irriterad - lägger ner.
Inloggningen till banken funkar inte - trycker hårdare på tangenterna - försöker femtioelva gånger - stänger ner sidan.
Krångligt internet - irritationen börjar krypa i kroppen - fifflar med sladdarna och kontakten - tv:n blir brusig - ännu mer irritation - stänger av både tv och dator.
Ringer kundtjänst för femte gången på en vecka - får stå i 25 minuters kö - tårar i ögonen.
Kommer fram till kundtjänst - kundtjänstpersonen fattar ingenting - skäller ut honom halvgråtandes - lägger på - lägger mig i soffan och drar filten över huvudet.
Fungerar dagens människor helt enkelt så, att vi behöver stress för att kunna hantera allt det andra? Att vi hela tiden behöver så mycket saker att göra, så att vi blir tvungna att prioritera vad vi ska lägga energin på och därmed blir mycket mer effektiva. Så att vi inte hinner förstora upp småsten till stenbumlingar som känns omöjliga att flytta. Så måste det vara.
Och ja, jag har alldeles för mycket tid just nu.
Annars skulle jag inte ens ha tid att skriva det här.
Vi gillar olika.
Imorse vaknade jag upp i ett obehagligt och ovanligt kyligt Sverige. Över en natt har klimatet förändrats och vi har för första gången ett nationalistiskt parti i vår riksdag. Det finns så mycket att säga, kanske ännu mer att känna. Ilska och illamående. Sorg och rädsla. Det här är inte en rolig dag på något sätt och visst kändes det tungt att kliva upp ur sängen imorse. Och det är lätt att stå uppgiven och maktlös inför orättvisan. Känna sig liten och obetydlig. Lätt att tänka att det ändå inte spelar någon roll vad du och jag gör.
Men det är just det det gör. Det är nu det spelar roll, det är nu vi måste kämpa. Egoismen ska inte få vinna, och framförallt ska okunskapen och rädslan för det främmande inte få vinna. Människor är olika. Människor ska få vara olika. Vi måste säga det och visa det om och om igen. Kom igen! Nu hjälper vi varandra, nu ställer vi det här tillrätta. Fyra år till nästa val, fyra år som börjar idag.
Septembersol i Kransen (...eller: rapport från arbetslöshetsdag nr 3)
Idag var det soligt i Kransen. Då kan man traska omkring och titta på hur färgglada husen blir när solen färglägger dem. Man kan också spana på folk som har solglasögon på sig och låtsas att det är vår.
Fast plötsligt börjar det spöregna och så kommer man på att det är höst igen. Då är det bättre att gå in och baka bröd. Ännu bättre är det att sedan äta det nybakade hembakade brödet.
Betyg för arbetslöshetsdag nr 3: Helt okej.
(Fast jäklar, snart börjar jag bli rastlös!)
Rapport från arbetslöshetsdag nr 1
Promenad på vattenpölsvägar till Arbetsförmedlingen.
Med dyblöta fötter.
Men ganska så glad ändå.
Extra glad när jag träffar på denna solstråle.
Och konstaterar att Söder Mälarstrand faktiskt är rätt så vackert även i septemberspöregn. Och att om man nu ska vara arbetslös i någon svensk stad, så är Stockholm det bästa alternativet.
Betyg för arbetslöshetsdag nr 1: Godkänd.
Konsten att sörja/fira arbetslöshet/ledighet.
1. Bjud in tre personer du tycker om.
2. Styr upp en förrätt bestående av avocadohalvor fyllda med kräftstjärtsröra och korka upp en box med rödvin (...fast en bag in box kan ju inte korkas upp - vad säger man då?)
3. Fyll på i glasen och hugg in på huvudrätten: lammkotletter med getost-potatismos gratinerat i ugn, smörstekta kantareller, chiliaioli samt sallad med basilikavinägrett.
4. Avsluta med en högst okomplicerad men oh-så-god efterrätt:
lösviktsgodis i mängder. Prata och drick sedan så mycket och länge det bara orkas med.
Redigeringsglädje.
Tänk om man ändå hade fått vara den lycklige som satte denna rubrik:
Ibland så går man vilse.
Kvällarna är hemskt fina nuförtiden. Om man hänger med i svängarna, det vill säga. För plötsligt så är solen nere, plötsligt blir det kolsvart på stigen längs vattnet, plötsligt upptäcker man att det inte är något elljusspår utan bara... ett vanligt spår. Som går längst vattnet.
I förrgår gick jag vilse. Det var en av alla dessa promenader, då jag promenerar runt och försöker bli kompis med mitt nya område. Vi är redan riktigt tajta, jag och mina hoods. Men tydligen har vi en bit kvar att jobba på. Det är ganska spännande att vara vilse. Åtminstone när man bara kan ta upp iphonen, klicka på kartor-appen och genast hitta rätt igen. Tappa kontrollen för en stund. Förvirring. Det är i och för sig inte bara på kvällspromenaden jag är vilse. Snart har jag eventuellt inget jobb och jag borde fundera på sådant där som vad jag vill och vem jag är och vart sjutton jag är på väg. Jag hittar ingen app som löser det. Men det är en annan historia.
Och jag har fortfarande inga nya fingervantar.
