Rubriksättningsglädje på högsta nivå.
Redigeringsglädje.
Äntligen på väg
Jag ska bli journalist när jag blir stor
"Om det finns minsta lilla tvekan, sök ett annat jobb," tillägger han och pratar på om vilken skitbransch det är, om las-listor, om att hoppa runt från redaktion till redaktion, om att det utbildas på tok för många journalister, om att det inte är samma sak att bli journalist nu som då...
Och jag funderar. Och funderar lite till. Nej du Guillou. Det finns inte minsta lilla tvekan. Det finns inget annat. Jag ska bli journalist. Så är det, tänker jag, klunkar i mig det sista teet och börjar göra mig i ordning för kvällens jobbtimmar. Som jag är så förbannat tacksam över att få. Varenda liten timme på den där redaktionen. Jag är beredd på att kämpa, att tacksamt samla mina timmar, att slitas och slängas, att ständigt vara beredd.
För jag ska bli journalist. Punkt.
En rejäl dos av sommarhopp, i början av december
Vi har blivit erbjudna sommarjobb på NT!
Och så här glada är vi över det:
När det värmer
Fina fina Gösta och Barbro, tack! Och fina fina alla andra läsare, som på ett eller annat sätt gör den ansträngningen att höra av er till en journalist för att säga att något de gjort var bra. Som inte bara tänker tanken då de bläddrar i tidningen till morgonkaffet, utan som faktiskt skickar iväg det där mejlet eller ringer det där telefonsamtalet.
Ni ska veta att det värmer.
Voff! Och gröna fingrar
Dessa gobitar gosar jag med på arbetstid. Eller, skriver om, åtminstone.
Och så får jag lära mig Göstas bästa knep kring hur ett Signe Tillisch-äppelträd ska beskäras.
Äääxjåååbb
Det är den 22 oktober och klockan har mer än väl passerat 16.00. Vad innebär detta? Jo, att exjobbsdeadline för JMMv06 är förbi. Finito. Över. Deeeead. Liiiine. Nu är det inlämnat. Färdigt. Inte för att jag riktigt har fattat det än. Men... FYFAN VAD VI ÄR BRA!
Elin som krönikör
Det heter Norrbotten, inte Norrland
Denna gång handlar det dock inte bara om en campingsemester,
det finns ett mål med resan också: sonen Johans bröllop i Norrland.
Gun vägrar åka i den trånga husvagnen och tycker de ska flyga, men
Gösta går och köper en ny husbil som i stället får bli färdmedlet norrut.
Som ni förstår var det just Norrland som var problemet.
- Är du här uppifrån? Ja då borde du veta bättre, veta att det värsta som finns är när man generaliserar och kallar en plats i Norrbotten för Norrland, det är det absolut värsta, ja du förstår, och det händer hela tiden, ja jag ser det jämt i tidningarna, och det är så hemskt, ja du vet då inte, men man skriver faktiskt Norrbotten om det gäller just Norrbotten och inget annat, absolut inte Norrland, för det ska du då veta att det är sådan skillnad, och folk söderut verkar då inte veta bättre, ja de har då ingen koll på geografin, och om ni fortsätter att skriva så här så gör ni ju inte saken bättre precis, nej...
Så fortsatte hon, medan jag mellan raderna försökte hoppa in och förklara: ja jag är visst här uppifrån, ja jag förstår precis vad hon menar, ja jag tycker också att det är skandal då man kallar en plats i Norrbotten för Norrland. Försökte även förklara att jag skrivit "bröllop i Norrland" bara för att det enligt manus är just ett "bröllop i Norrland", något jag som reporter inte kan styra över. Samt att det i filmer inte alltid är bestämt exakt var något ska utspela sig, och att det i detta fall kanske inte syftade just på Luleå utan bara var som helst i Norrland.
Vet inte om hon godtog min förklaring, men ändå. Jag diggade henne skarpt och är glad att hon ringde. Det är härligt med folk som tycker. Och ja, Norrland vs. Norrbotten är ett känsligt ämne här uppe, trust me...
Med spaden i handen för första gången
Premiär, Elin gräver:
"Ett människoliv till spillo på grund av slarv"
"Förvaring av patienter - inte vårdande enhet"
"Alla självmord är misslyckanden"
Triss i premiärer
Förutom alla dessa kalasknäck hann jag klämma in två premiärer till måndagens tidning. Premiär nummer ett: Elin som recensent. Premiär nummer två: Elin som fotograf (Ja okej, bara en av bilderna som kom med, den sista... Resten skötte skickliga foto-Josefin allra bäst. Men ändå!). Nu sitter jag här och filar på ännu en premiär. Elin som krönikör. Premiärernas tid så här på sensommaren, javisst!
Lasse rockar loss
Elin som recensent
Södra hamnscenen by night.
Och kranen, som är otroligt ful men liksom ändå passar in så bra,
bara för att den alltid stått där... Varför vet jag egentligen inte. Svar, någon?
Och sist men inte minst: brudgänget, förstås!
Elin ställer till det
Träden föll för Elin
Träd i tusental uppskattas ha fallit i norra delen
av Piteå kommun och västra delen av Älvsbyn
efter torsdagens oväder Elin.
Oj, oj. Jag ställer allt till det ibland alltså. (Kika här!)
Kalasreporter, dag tre. Dagen har ägnats åt vikingafajter och småstjärnorna. I afton blir det Winnerbäck. Solen skiner utanför kontorsfönstret och jag ska strax byta om till min prickiga kalasklänning. Som sagt, kanske ses vi i vimlet?
I rollen som kalasreporter
Första augusti och jag har klivit in i den härliga rollen som kalasreporter. Luleåbornas egna kalas har dragit igång, och snacka om maffig kalasstart! Tjusiga Götheborg gled in i hamnen till jublet av tiotusentals kalasbesökare, som trängdes och svettades i Södra hamn. Är detta verkligen Luleå, lilla Luleå, tänkte jag där jag stod där med svettdropparna pärlandes i pannan.
Både sommarens scoop och sommarens bild stod dock kollegan Ezpeleta för under gårdagen. Snacka om fullträff!
Nu väntar Luleåspelenparad, sen en helkväll ute på kalasområdet med penna och block i handen. Har till och med tagit på mig tjusig kalasutstyrsel dagen till ära. Vem vet, vi kanske ses i vimlet?
Bekräftelsebehov, javisst
Men. Jag tycker nog ändå, trots allt, att det är snäppet trevligare med positiv kritik. Jag erkänner, jag är sådan. Jag växer av de mesta typer av kritik, men växer nog centimetern högre av den positiva varianten. Som här:
"Tack för denna upplysande och upplyftande artikel. Ge plats för fler av samma viktiga och skojiga information."
Dessa gånger traskar jag ut från redaktionen med lätta steg.
Journalist, javisst?
Vad är en riktig journalist? Kategorier, någon? Vad räknas? Jag tror nämligen att jag härmed tagit något som kan liknas vid de allra första stegen i vandringen mot att bli en riktig journalist.
Tecken nummer ett: jag har för första gången varit i tingsrätten i rollen som reporter för en tidning. Och med en påklistrad professionell och seriös min med en touch av likgiltighet försökt visa att detta inte alls bekymrade mig nej det rörde mig knappt alls, att tingsrätten ju är vardagsmat för mig, för ja där hänger jag ju jämt och reportrar, rättegångar och förhör är ju liksom min grej, javisst. En påklistrade min som dessutom skulle dölja att jag egentligen var skitnervös, kände mig yngst och mest oerfaren av alla, samtidigt som mitt poppyred-nagellack passade lika bra bland slipsadvokaterna som en dunjacka passar på stranden, ungefär.
Tecken nummer två: jag skriver om saker som hamnar på löpet. Okej, ett löp som jag visserligen bara råkade skymta utanför godisaffären vid bion. Och okej, ett löp som kanske inte får folk att stanna upp och sätta sitt godis i halsen. Men ändå. Löpet.
Tecken nummer tre: jag har börjat få telefonsamtal från upprörda läsare. Som tycker att allt som skrivs i tidningarna nuförtiden är negativt och att jag, som den hemska journalist jag är, är med och bidrar till detta. Att jag dessutom skiter fullständigt i hur folk påverkas av det jag skriver, och att jag bara är ute efter att göra min grej.
And yes, i like it. Alla tre. Action, det händer saker. Jag skriver inte bara för att skriva, utan kanske också för att göra något viktigt, väcka någons känslor. Jag får chans att snacka för det jag brinner för, försvara journalistiken, mitt sätt att skriva och arbeta. And i like it.
