Näe. Efter mycket övervägande har vi tagit ett beslut.
Det är för länge till den 24 februari. På tok för länge.
Fram med fleecefiltarna, varma mackor och chaite.
Nu gör vi det!

Kent är inte Kent längre. Eller Kent är Kent, men inte var Kent var för mig. Kent var allt, men på sistone har Kent bara varit ett stort band som fortsatt göra musik trots att jag nog tyckt de borde ha lagt ner för längesedan, då de var på topp. Efter 2000 och B-sidor har jag inte blivit särskilt imponerad alls. Tillbaka till samtiden fastnade jag aldrig riktigt för, bortsett från Columbus. Och ärligt talat kan jag nog säga att jag börjat lägga ner det där med Kent, och bara leva kvar på vad de en gång var och vad de faktiskt betytt för mig.

Men så kom Röd. Jag bestämde mig för att ge dem en sista chans. Och nu är jag överraskad, positivt överraskad. Röd är så mycket mer än min favoritfärg och därmed en ursnygg titel, samt ett otroligt läckert fodral. Det är elektroniskt, javisst, och jag är inte alls mycket för elektro. Men efter några lyssningar så måste jag erkänna att det på något vis passar in. Det ligger där i bakgrunden, stadigt rytmiskt pumpande. Det blir skönt, det lyfter.

Det är mörkt, allvarligt och äkta. Och stundtals riktigt glimmar det till, med fenomenala textrader:
Och i vårt land så får man inte vara förmer
Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser
Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak

Men framförallt så är det lite mer gammalt Kent igen. Vilket är den främsta anledningen till att jag redan nu, och troligen än mer efter fler lyssningar, är beredd att hylla Röd. Den gör mig nostalgisk och lycklig.

Och för första gången på flera år får den mig att känna mig som ett Kentfan igen. Absolut inte i stil med Verkligen, Isola, Hagnesta Hill och B-sidor. För det går inte att räkna antalet gånger jag lyssnat till dessa skivor på repeat för mig själv i min flicksäng om kvällarna. Antalet gånger jag plockat ut favoritbitar som jag nästan analyserat sönder. Skrivit ner, citerat, anammat på tonårsfunderingar och dilemman. Den där vackra killen med svart hår som man var hopplöst förälskad i men som plötsligt slutade höra av sig. Stunder då man bara kände sig ensammast i världen, då allt var upp och ner, då ingen förstod. Visioner i mitt huvud när du ler. Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor, jag kan inte ens stå när du inte ser på, och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag. Var det du som höll för hårt eller är det jag som är för svag, var det du som blev för våt eller är det jag som är så hal?

Dit kommer Kent aldrig att nå igen, aldrig. Åtminstone inte för mig. Men ändå. Röd är bra, riktigt bra, och får mig att börja längta och räkna ner. 25 februari på Annexet. Jag, Sofia och Danjel. Precis sådär som det ska vara.

Maj 2005, sist jag såg Kent.


En konserttrött Kent-Elin 2005.

Säsongsavslutning av det enda program jag överhuvudtaget följer på tv nuförtiden - True Blood. Ett fantastiskt avsnitt fullspäckat med heta vampyrer, blod, mystiska personer och märkliga överraskningar. Men varför måste det sluta sådär? Vems fot var det i bilen och vad är egentligen mördaren ute efter? Var är Lafayette och vem är den nya skumma kvinnan? Så många frågor, och hur fasiken ska jag kunna stå ut ända till den 24 februari innan jag får några svar? Vad ska jag nu göra om onsdagskvällarna? Hur ska jag nu kunna uppfylla mitt vampyrbehov?

Onsdagskväll, och jag och syster myser i soffan med
ett bord fullt av frukt, gräddglass och choklad framför oss.
MacBooken är beställd och snart är det True Blood.
Onsdagskväll är en bra kväll.

Idag är det exakt ett år sedan allt började. Den 3 november 2008 klev vi in på den då helt främmande redaktionen för första gången, efter att precis ha flyttat hit till det då så främmande Norrköping.

Då såg vi ut ungefär såhär:

'

...och staden såg ut ungefär såhär:



Idag, exakt ett år senare sitter vi här igen. Vi ser ungefär likadana ut och detsamma gäller staden. Lägenhet har vi bytt och är nu inne på vår fjärde här. Däremot är varken staden eller redaktionen främmande längre. Snarare tvärtom. Hemma.

Hade vi en aning om detta för ett år sedan? Svar nej.
Har vi någon aning om var vi gör den 3 november nästa år? Svar nej.

Livet är allt spännande ändå.