Så mycket vår det bara kan bli.
Körsbärsträden i Kungsan blommar = vår.
Imorgon sjunger Håkan Hellström för oss på Cirkus = ännu mera vår.
På lördag sitter jag i Ekonomikumparken i Uppsala och dricker rosé
med hundratals andra valborgsfirare = så mycket vår det bara kan bli.
Välkommen hem...?
Det är åtminstone några som har saknat mig i påsk.
Det blir en påsk i norr.
Nejdå, det här ser ju inte helt fel ut:
Saken är bara den att det är till fjällen jag ska. 12 grader + snö = inte kompisar. Det ena har ju som bekant en viss förmåga att utrota det andra.
Jag som hade tänkt mig en Tärnabypåsk i stil med den 2008, i stil med det här:
Jag som hade tänkt mig en Tärnabypåsk i stil med den 2008, i stil med det här:
Men utan snö i backarna blir det snarare mer i stil med det här:
Som resultat av det här:
Jodå, det kan väl gå an det också. Glad påsk hörrni! Ät mycket ägg. Och godis.
Det bästa av två världar.
Jag älskar rött. Jag älskar prickigt.
Vad gör jag då, med en klänning som är röd OCH prickig?
Älskar den, så klart! Och tar med mig den hem.
Ja alltså. Jag betalade först också.
En vacker dag...
Precis hemkommen från bokrelease för min kollegas nysläppta däckare. Och jag längtar redan efter releasefesten för min egen första bok. Alla jag känner ska bjudas in, med en väl layoutad inbjudan. Bubbel, snittar och mingel, ja fint ska det vara. Ett tjusigt tal ska jag hålla där jag tackar alla som stöttat mig och gett mig inspiration. Sedan ska vi skåla, innan jag tar på mig mina fräcka författarglasögon, sätter mig i en fin fåtölj och signerar alla böcker med personliga hälsningar, den ena fyndigare än den andra.
Nu återstår bara att skriva den där boken...
"No, I´m no one´s wife but oh, I love my life..."
Såg Chicago här om kvällen och som på beställning var dansbegäret där. De första tonerna till "All that jazz" och tamejtusan, delar av koreografin sitter fortfarande kvar i kroppen, tio år senare! Ja det liksom sprätte i höfterna och vristerna.
Minns så väl den där våruppvisningen med jazzdansgruppen, numret som vi tränat, övat, stött och blött i veckor, ja månader. Aula Aurora på Porsön i Luleå, svettigt och nervöst. Glittriga dräkter, prydliga uppsättningar och massor av kajal. Den där kicken, stå på scenen och sätta vartenda steg, varje rörelse och piruett...
Aah, dansa, jag vill dansa igen!
Minns så väl den där våruppvisningen med jazzdansgruppen, numret som vi tränat, övat, stött och blött i veckor, ja månader. Aula Aurora på Porsön i Luleå, svettigt och nervöst. Glittriga dräkter, prydliga uppsättningar och massor av kajal. Den där kicken, stå på scenen och sätta vartenda steg, varje rörelse och piruett...
Aah, dansa, jag vill dansa igen!
"One day i'm gonna whistle!"
Fia, till dig! Aussievibbar så det bara ryker om det. Fast här förpackat i en galet söt version.
Lyssna lyssna lyssna!
Det är så vi gör´t (fortfarande).
En Camilla, mängder av hemmagjord sushi, en flaska rött och en skål med noga utvalt lösviktsgodis. Som det vore hösten 2009, Nygatan, Norrköping.
Fast nä. För det är nu, det är Stockholm våren 2011 och vi kör på med högsta hastighet.
Det är såväl flärdfulla som proppfulla helger, Söderrundor som kanhända slutar med dans dans dans, kanhända på flummiga efterfester i konstiga konstlokaler, men allt som oftast med kollektiv nattmacka och en hög med vänner på en tjock luftmadrass i Midsommarkransen.
Ungefär så ser det ut. Plus en himla massa work work work. Och en och annan after work.
Stockholmskärlek på hög nivå. Bokstavligen. Från söders höjder.
(Förresten, håller denna blogg på att förvandlas till en ständig bildkavalkad a´la hipstamaticförkärlek? Hm? Jo. Äsch då.)
