"Camiiiiilla, jag är less på att vara ensam, det är tråååååkigt, snälla snälla kan vi inte hitta på något ikväll?!" skriver en desperat Elin under torsdagen efter att ha trampat runt i den tomma lägenheten för sig själv på tok för länge. Visste att Camillavännen egentligen hade fullt upp med tentapluggande, men höll tummarna och hoppades på att det skulle gå att klämma in åtminstone en snabbfika framåt kvällskvisten.
"Vad sägs om Dramaten?" svarar Camillavännen, bara sådär.

Dramaten, jag hade aldrig varit på Dramaten förut. Har alltid varit nyfiken på denna pampiga byggnad som tonar upp sig där i stan. Har undrat vad det egentligen är som sker där inne, vad det är som alla något kulturellt bevingade pratar om. Men har aldrig tidigare fått chansen, eller ens tänkt på möjligheten att lilla vanliga jag skulle trampa in där i denna mäktiga främmande värld. Men så igår, efter en härligt spontan torsdagsinbjudan från denna härligt spontana vän, skulle jag alltså dit för första gången.

Kreten en gefluister - Bergmans Viskningar och rop fast på holländska. En skildring av döden och mänskligt lidande, så äkta, så avskalat, fult och sant, att vi båda satt där helt tomma med mascarakladdiga ögon efteråt utan att kunna röra oss. Jag har aldrig sett något liknande, aldrig känt något liknande. Gripen, tagen. Jag hade ingen aning om att jag kunde bli så påverkad av en föreställning.

Efteråt varken vågade eller ville vi åka hem ensamma till våra lägenheter, så vi hakade på Bergmanfestivalgänget till Berns. Och vem dyker upp där helt plötsligt på scenen och börjar spela, om inte självaste Timbuktu?! Kan inte tänka mig en skarpare kontrast mot det vi precis hade upplevt innanför Dramatens väggar. Kan inte heller tänka mig en bättre lämpad snubbe för att försöka få energin tillbaka igen. Så det var bara att släppa på känslorna, ställa om och börja skaka rumpa till skånska favoriter som Karmakontot. 

Så. Kvällen då jag tog min Dramatenoskuld, kvällen då jag fick se en Timbuktuspelning för andra gången. En skön kväll, en blandad kväll, en uttömmande kväll både psykiskt och fysiskt. Torsdagsspontanitet när den är som bäst.

Den 27:e maj, och jag blir nostalgisk. För den 27:e maj är ingen vanlig dag, nej det är Jeannas födelsedag, hurra hurra hurra! Men ingen Jeanna finns här, så jag får nöja mig med att höra tösabitens röst genom telefonluren. Jag saknar henne. Och hennes fantastiska födelsedagskalas som brukar infalla såhär års, en alltid lika solig och lyckad tillställning som under dessa tre år har blivit en tradition, en höjdpunkt att se fram emot. Men jag får fira lite så här på håll istället, för mig själv, här där jag sitter med mina äggmackor och min tallrik med gröt. Hipphipphurra vännen! Jag hoppas att vi ses snart.

Kan man vara såhär trött trots att man har haft semester i fyra månader?!? Tydligen. För jag orkar bara inte packa upp, tvätta kläder, försöka få ordning på lägenheten, styra upp mig själv och ta tag i någon slags vardag. Så där som jag kanske borde göra.

Jag vill bara sova sova sova. Sen vakna när jag vaknar, traska runt i morgonrock och göra ingenting ett tag. Innan jag pallrar mig till en park för att inta vågrätt läge på en filt brevid finmänniskor, snicksnacka om allt och ingenting samtidigt som jag med slutna ögon låter solen värma ansiktet. Jag vill äta jordgubbar, dricka vin och dansa natten lång, jag vill picknicka och fika, titta på sommarglada människor och lyssna på folk som spelar trummor. 

Och, det är precis vad jag tänker fortsätta göra. Ett tag till i alla fall. För solen skiner, människor ler och det luktar syréngott överallt. Det är sommar i Stockholm, och jag vill bara vara.

Ett rejalt gratkalas blev det. Tankte jag skriva. Men sa kommer jag pa mig sjalv med att glomma å, ä och ö. Fingrarna fattar inte att dessa bokstaver plotsligt finns med pa tangentbordet. Lika lite fattar jag att jag efter fyra manader ar hemma igen. Daremot fattar jag, att jag har de basta tankbara vannerna. Som stallt vackarklockan syndigt tidigt for att ta sig ut till Arlanda och mota mig med ballonger, välkommen-hem-skylt och en pase svenskt losviktsgodis. Gråtkalas, ja. Och en valdans massa kramar. Och fler lar det bli i afton, da det vankas vinhang och snicksnack i Karins nya lya. Precis sadar som det ska vara, precis sadar som jag har langtat efter.

Men forst sova. En natt pa golvet pa Berlins flygplats ger inte basta nattsomnen. Sa, godnatt!

Och ja. Det ar skont att vara hemma.

"There are nine million bicycles in Beijing..." ...och en hel massa kineser, tolv miljoner narmare bestamt. Det marks, overallt ar de, overallt. Pa varje liten affar jobbar minst fem pers som star redo och omringar en sa fort man kommer in, och pa tunnelbanan ar det alltid proppfullt trots att det kommer ett nytt tag varannan minut.

Men pa en plats, dar var det tomt. Kinesiska muren. "Don't except a one-to-one with the wall..." stod det i guideboken, dar de varnade for turisthorder och souvenirforsaljaromringning. Ha, tankte vi, nar vi val kom dit pa tisdagseftermiddagen och kunde klattra runt pa de branta trapporna i princip helt sjalva och njuta av muren i det vackra eftermiddagsljuset. Oforglomligt!



Forutom muren har vi agnat oss at de andra klassikerna; Sommarpalatset och Forbjudna staden. Samt shopping forstas, snacka om shopping! Har laddat upp med en helt ny sommargarderob, plus en investerng i en vinterjacka infor nasta sasong, alltihop for struntsummor. Mycket tack vare vara nu finslipade prutningstekniker. Gjorde dessutom ett forsok att ge oss i kast med underkladesshopping, vilket blev ett mindre lyckat kapitel. De sma sota kinesiskorna tycks skutta runt med AA- eller A-kupor allihopa. Sa gissa om expediterna glodde, gapade och fnissade nar vi gick omkring med vara vasterlandska nagot frodigare kroppar och undrade om de hade nagot i var storlek.

Swisch swisch, slut pa Pekingveckan och dags att avrunda resans sista kapitel. Och det ar en mer an nojd Elin som packar sina vaskor ikvall. Det ska bli skont att komma hem. Visst kommer det borja klia i resnerverna snart igen, det vet jag, visst kommer rastlosheten komma smygandes. Och vem vet vart det bar av da. Men nu ser jag fram emot en sommar, till att borja med. Att komma hem och forsoka skapa mig en ny slags vardag. En vardag som kommer att bli annorlunda, men forhoppningsvis for den skull inte samre. Jag langtar. Efter kaviarmackor och havregrynsgrot, efter att handla i svenska affarer dar man hittar det man vill ha, efter att glo pa nyheter och morgonsoffan pa tv. Och efter er saklart, mest av allt langtar jag efter er! 

Nio timmars flyg till Berlin, tolv timmars vantan, nan timmes flygande till. Sen, tidigt pa lordag morgon... 

Det blev en storslagen Vietnamavslutning. Efter att ha tagit oss upp till Hanoi, dar vi hann med en gigantsk heldagspicknick samt en hotellnatt, bokade vi in oss pa en tredagarstur till Halong Bay.

Halong Bay, med sina hundratals sma pampiga oar i de mest oregelbundna former som skjuter upp fran det blagrona havet. Halong Bay, som vi kommer minnas som det absolut vackraste och mest hapnadsvackande i hela Vietnam. Dar var bat kryssade sig fram mellan oarna medan vi betraktade solnedgangen uppe pa dack, innan vi gick ner till hytten och somnade till vagkluckandet precis utanfor. Dar vi kopte akta parlor till brakdelen av vad de kostar hemma, dar vi bestallde in (och lyckades ata upp!) sex stycken efterratter. Dar vi klattrade upp for branta klippvaggar med hundrametersstup bara ett snedsteg bort, under trekkingturen i Cat Ba Islands National Park. Dar vi svettiga, utmattade och jakligt nojda tillslut nadde bergstoppen och kunde blicka ut over ett fantastiskt olandskap.

Svettig trekkingtur i nationalparken pa Cat Ba Island.

Som sagt, en storslagen och valdigt passande avslutning innan vi knot ihop Vietnamsacken for denna gang.

* * *

Sa var det dags for det sista, men absolut inte minsta, landet pa var resa. Kina. Dit det dock inte var helt enkelt att ta sig. I alla fall inte utan motgangar, bla bestaende av en bussresa vi trodde skulle ta tva timmar men som visade sig ta sex timmar. Vilket gjorde att vi inte hann fram till gransen innan den stangde och darmed tvingades overnatta i en sunkig gransstad, dar dar vi irrade runt utan att hitta varken middagsmat eller engelsktalande personer...

Men, mandag morgon kunde vi tillslut saga hejda till Vietnam och promenera over gransen till Kina. Dar motgangarna i och for sig fortsatte. Ingen i detta land tycktes namligen kunna forsta ett enda ord pa engelska. Men med var nya bibel har vi overlevt - hallelujah och hurray for Lonely Planet China! I den finns namligen en ordlista dar en fras forst star skriven pa engelska, sen med kinatecken och tillsist med kinesiskt uttal. Och med fardigtryckta fraser som 'I want to go to the local busstation' och 'I am a vegetarian' (for att inte fa in ackliga grodor eller alar pa tallriken) kommer man valdigt langt. Ja faktiskt anda hit, till Hong Kong, dar jag sitter just nu.

Utan Lonely Planet hade vi fortfarande statt kvar vid gransen och sett vilsna ut. Denna fantastiska bok kommer med andra ord att bli var basta van under resten av denna resa, en resa som minst sagt verkar bli intressant... Aterkommer med mer Kinaintryck. Nu ska vi namligen ut och uppleva den kokande, myllrande, fargstarka och haftiga stad som vantar precis har utanfor.