Plotsligt var det dags. Att ta taget norrut och lamna Goa, hinna med en snabbvisit i Bombay for att tillsist hoppa pa flyget som ska ta oss ifran detta land. Landet som jag foll for totalt redan fran dag ett, ja det sa bara pang bom. Och som jag sen allt eftersom kommit att foralska mig allt mer i. Jag vill inte aka harifran! Men med vetskapen om att jag kommer komma tillbaka hit inom sinom tid, sa kanns avskedet inte fullt lika sorgligt. 

Sa, hur avrunda Indientiden pa basta satt, om inte med en lista!? Jag gillar listor, som ni vet....

Here we go, en 10 veckor i Indien-lista:

Galnaste: colourfestival med Banjarakidsen.
Svettigaste: varje dag, ungefar.
Obekvamaste: 30-timmarsresan pa taget utan AC.
Lyxigaste: varmvattensduschen pa Baga.
Elakaste: den elaka taxichaffisen som forsokte lura oss pa pangar samt sno vara vaskor.
Starkaste: vagorna pa Anjuna.
Tjusigaste: Taj Mahal.
Vackraste stranden: Palolem beach.

Jag och Rupa pa colourfestival.


Solnedgang pa Palolem.

Badlycka pa Palolem.
 

Lollo, jag och Martin. Eftermiddagshang pa en av stranderna pa Diu.

My name is...

Forsoker lara barnen i governmentschool hur
man sager olika kanslor pa engelska.

Tiji, Niraj, grandma and grandpa.

Sanjeev och Mantu.

Isa, Lollo, jag, Sally, Kristina och Lizzy i indiska klader.

Lollo, Johanna, jag och Jessica under en av vara manga tuktukturer.



Och med det sager jag Shukria till Indien och satter punkt for denna gang.
Sa fortsatter vara aventyr...

Pa Anjuna beach roade vi oss med att mysa
med de sota korna pa stranden...


...och pa Baga beach skalar vi med strawberry daquiri.

Sa. Nu har vi flyttat, igen. Vi ar for rastlosa for det har med att stanna lange pa samma stalle. Vi vill ju se allt! Eller, sa mycket som det bara gar. Sa tre dagar pa Anjuna beach fick racka. Igar lastade vi in vart pick och pack i en tuktuk och drog till Baga beach, grannstranden nagon kilometer soderut.

Softa, lugna Anjuna med sina oblyga kor som traskade runt pa stranden och plotsligt kunde komma fram och slicka lite pa en, och sina laidback barer med trancemusik och mystiska hippies i lustiga klader, byttes ut mot Baga som ar raka motsatsen. Mer folk, mer turistigt, langre strand, mer restauranger, mer barer och mer party. Harligt med omvaxling! Inga kor pa stranden dock, nastan sa att jag saknar dem.

Vi har dessutom lyxat till det genom att bo pa ett resort som kostar oss hela 23 kronor per natt, istallet for de hyfsat sunkiga guest house vi brukar halla oss till for runt 15 kronor. For dessa extra atta kronor far vi ett rent blankt golv, roomservice, en altan med en massa grona fina vaxter precis utanfor.... Samt, det basta av allt, varmvattensdusch! Med ett rejalt duschmunstycke som det faktiskt kommer tillrackligt med vatten fran pa samma gang, sa man slipper sta med en hink och forsoka doppa ner haret i for att tvatta det. Det ni! Det var inte igar, vill jag lova.

Nu kurrar magarna och vi ska soka upp forsta basta restaurang for lite indisk mat. Igar blev det haj och blackfisk, far se vad det blir idag...

Jag, Isa, Johanna, grandma, Niraj, Lollo, Jessica och Kristina.
Nast sista dagen i Kanwarpura.

Det var inte bara att saga hejda till barnen som blev jobbigt. En hel del kramar och tarar kravdes i torsdagsmorse, nar det var dags att lamna familjen vi bott hos samt Johanna och de andra volontarerna, och Sanjeev och Mantu. Manniskor som vi ju tillbringat sju veckor tillsammans med, sju intensiva veckor, dar vi delat kilovis med upplevelser och intryck. Men, sju veckor svischar forbi valdigt snabbt, och plotsligt var det dags for mig och Louise att ge oss ut i Indien pa egen hand.

Sa har pa resande fot har det blivit an mer uppenbart vilka apor i bur vi tydligen ar i detta land. Indierna betraktar, eller snarare stirrar ihjal sig pa, varenda rorelse, nysning eller gaspning vi gor. Titta, de bleka vasterlanningarna sover! Oj, nu ror de pa sig! Nejmen titta hur de ater, sa markligt!

Det har aven blivit an mer tydligt hur ofantligt snalla, gastfria och hjalpsamma indierna ar. Det borjade redan pa busstationen i Sikar. Pa den tranga svettiga lokalbussen till Jaipur finns det knappt plats for alla sma indier som vill med, an mindre for oss och vara feta ryggsackar. Men, no problem, som indierna tycks saga om allt. Snabbt akte dorren till chaufforens egna bas upp, och vi plus vara ryggsackar fick basta vip-platserna langst fram pa en egen bank brevid chaffisen. Som sallskap fick vi dessutom en trevlig indier som berattade allt om alla fort vi bor besoka i varje stad.

Framme i Jaipur hann vi knappt kliva av bussen, sa omringades vi av ivriga tuktukchaffisar som ville visa oss stan. Vi hade dock bara ett mal: McDonalds. Ett McChickenmeal senare (McDonaldsmat har forresten aldrig smakat sa gott, som nu, efter sju veckor med nastan enbart vegetarisk indisk mat!), och var bordsgranne kommer plotsligt over med varsin bit tarta at oss. Hon fyllde 20 och hade stallt till med tartkalas pa McDonken, och tyckte tydligen att vi sag ut att behova lite av hennes chokladgraddtarta. Sa ratt hon hade, mums! Fast hur god tartan an var, sa var det sjalva bjuda-pa-tarta-till-framlingar-gesten som gjorde oss gladast.

Pa den stora tagstationen i Jaipur stod vi med vara tagbiljetter i handen och sag forvirrade ut, nar en man plotsligt kommer till undsattning och forklarar att han ska aka med samma tag och i samma vagn som oss, och att taget snart kommer in pa perrong nummer fyra. Vara sammanlagt 20 tagtimmar forgylldes sedan av olika kupekamrater, som med gladje berattade allt om Indien och garna diskuterade skillnaderna med vart Sverige. Och som sag det som sjalvklart att hjalpa oss bestalla bade mat och sovlakan. Samt att oversatta och informera oss om att den forsta tagforseningen berodde pa att vi kort pa en ko, och den andra pa att nagon ramlat(!) av fran taget.

Sa. Efter 35 timmar pa resande fot kom vi i fredagskvall antligen fram hit till Diu. Mer om denna paradiso senare, for ja, har ar verkligen paradiset! Ikvall kommer dessutom Martin (volontar-Martin) och joinar oss. Sen vantar ytterligare nagra dagar med tid till att smalta alla volontarintryck, samtidigt som vi steker i solen, guppar runt bland havets vagor, provar olika restauranger och glider fram pa vara vespor. Och jag kan nog saga, att just nu skulle jag inte kunna ha det sa mycket battre.

10 timmar pa sleepingclass utan AC = kokhet mardrom...
Men vi overlevde, med hjalp av Shantaram,
indiskt brod och litervis med vatten.

Aldrig hade jag val trott, att det skulle kannas sa har mycket. Jag anade att jag skulle tycka om barnen och att det skulle bli trakigt att aka harifran. Men inte sa har, att det var mojligt att bli sa berord och fast vid dessa sma manniskor. Som for nagra veckor sedan bara var ett gang framlingar, som vilka andra sota sma barn som helst. Men som nu har kommit att bli en skara individer och personligheter, som alla har sina egenskaper och egenheter som jag upptackt och lart kanna allt eftersom.

Lortiga, med sand och tovor i haret, trasiga klader och smuts under naglarna. Busiga, odragliga, hopplosa, olydiga och till och med hemska ibland. Da de slass, rymmer ut fran klassrummet, saknar respekt och vagrar lyssna pa en. Men sa... Nar jag ser in i de dar stora tindrande brunsvarta ogonen, ser deras vita tander da de spricker upp i sina oemotstandliga leenden som far deras ansikten att lysa, da jag hor deras arliga kvittrande smittande skratt... Da smalter jag.

Aldrig hade jag val trott att det skulle ga att komma sa nara ett litet barn som jag inte ens kan fora en riktig dialog med. Men som det pa nagot satt anda har gatt att kommunicera med och lara kanna.  Aldrig hade jag val trott att det skulle ga att kanna en sadan karlek till ett frammande barn i ett frammande land. Aldrig hade jag val trott att det skulle kannas sa jobbigt att lamna dem nu.

Jag och Rupa

Abshe, Gupal, Nepali


Nepali, Pallack, Karo


Sumitra, Abshe


Kanchan, Seema, Tara, Rupa, Arun


Bindia, Bindia, Litdi


Lollo och jag i klassrummet med nagra av vara sma kids

Igar var det Internationella kvinnodagen vilket vi ville uppmarksamma extra mycket trots, eller kanske framst pa grund av, att vi befinner oss i ett land dar kvinnor i allmahet lever ett sa mycket tuffare liv an mannen.

Kvinnorna i familjen har bor i princip i koket, de lagar alla mal om dagen och tar hand om all disk. Mannen satter knappt sin fot i koksregionen. Traditioner, forklarar de det som. Och traditioner ar det svart att andra pa i detta land, det kan jag lova. Men vi gjorde ett forsok, atminstone for en kvall. Sa igar eftermiddag fick kvinnorna ledigt, istallet fick mannen sta for middagen. Vi dukade upp langbord ute pa garden, sa att alla kunde ata tillsammans. Annars ater bara mannen (Madan, Sanjeev och Mantu) med oss, medan kvinnorna ater for sig vid koket.

Efter middagen fick mannen dra sig undan, medan vi kvinnor styrde upp sang och dans for oss sjalva. Detta hor minst sagt till ovanligheten. Manga indiska kvinnor maste annars halla sig undan fran mannen i huset, de far knappt prata med mannen och inte ens visa sina ansikten, utan maste ga runt tackta i sjalar.

Men nu, nar det bara var vi kvinnor, kunde de slappa loss. Sa kul vi hade det! De bjod pa indiska sanger och danser, och vi forsokte lara dem lite svenska varianter. Sent kommer jag glomma hur jag firade Internationella kvinnodagen under manskenet i den ljumma kvallsluften, med skratt, sang och barfotadans i sanden tillsammans med dessa harliga kvinnor!

Det sorgliga ar bara att det ska behovas en speciell dag for att nagot sadant har ska ske. En dag som denna blir det dessutom sa valdigt uppenbart, att alla andra dagar om aret ju faktiskt tillhor mannen.

En byggnad som jag vetat exakt hur den sag ut innan jag ens varit dar. Som jag sett pa jag-vet-inte-hur-manga fotografier innan och som jag vetat exakt hur jag sjalv skulle fotografera den nar jag val kom dit. En byggnad som jag mest bara ville se for att kunna bocka av den pa saker-att-se-listan. Och for att fa ta just det dar turistfotot.

Knappast trodde jag val att det skulle vara vart nio timmar pa ett hart bussate till Agra. Men tank, jag hade fel! Nar jag val stod dar framfor den vita byggnaden och betraktade den i soluppgangen strax innan sju pa morgonen sa kandes det maktigt. Dar var det, Taj Mahal, byggnaden med den kanda silhuetten, ett kannetecken for Indien. Och jag blev imponerad.

I ovrigt sa blev det bara en snabbvisit i Agra, staden dar Taj Mahal ligger. Ett hotellbyte da det hotell vi bokat visade sig vara ackligt och ofrascht, en underbar makaronimiddag och bananmilkshake da vi tillslut lyckats hitta ett nytt hotell, en god natts somn och frukost pa hotellets takrestaurang, en promenad pa en lokal bazar, och sen nio timmar pa ett hart bussate hem igen.  Och jag fick det, mitt turistfoto:

Taj Mahal, som en man lat bygga som karleksforklaring till sin hustru.
Byggdes mellan 1631 och 1653 av totalt 20 000 personer,
och anses vara ett av varldens sju nya underverk.



Frukost pa takrestaurangen pa vart hotell.
Tank att fa ata supersmaskiga kokospannkakor och dricka ingefarste
samtidigt som man blickar ut over Taj Mahal!

En av de hundratals saker som slagit mig anda sedan jag kom till detta land, ar alla dessa ljud. Overallt, hela tiden, hors det ljud. I alla tankbara former. Jag kan till och med dra det sa langt som att saga, att jag anda sedan jag kom hit nog aldrig upplevt riktig ren tystnad, en endaste gang.

Det borjar pa morgonen, da man vaknar av ljud. Antingen ljudet av nagon som hugger ved utanfor. Bestamda harda ljud av yxan som skar genom traet. Eller av ljudet av getter och kor som precis vaknat och skriker efter sin frukost.

Sedan drar dagen igang och likasa alla dessa ljud. Byn vaknar, manniskor och djur borjar leva om, och ljuden blir allt hogre. Under tuktukresan mot skolan runt niotiden hors, forutom tuktukens puttrande motorljud och den skraniga indiska musiken fran hogtalarna, ljudet fran den galna trafiken vi tar oss fram genom. Bilar, bussar, mopeder och tuktuks som tutar om vartannat. For att bli sedda, komma fram, eller forsoka fa ivag en ko, dromedar eller asna som plotsligt blockerar fardvagen. Eller bara for att tuta, just for att de har en tuta att tuta med. Och sa alla manniskor, som tjattrandes, skrattandes och tjoandes tar sig fram genom morgonstaden, pa vag mot vart de nu ska...

I skolan, ljudet av barn. Skrik, skratt, grat, slagsmal... Hogre och hogre, alla vill overrosta alla. Har ar nog ljudnivan som allra hogst under dagen. Nar man sedan kommer hem till campen kanner man sig nastan dov. For en sekund tror man att nu, nu antligen ar det tyst. Men sa borjar det brusa i oronen, av alla ljud man chockat trumhinnorna med hittills under dagen. Forutom bruset, sa fortsatter ljuden av tutande bilar, ramande kor, skrattande getter, ylande hundar. Och sa faglar, skrikande pafaglar, eller kvittrande smafaglar i traden eller skyn.

Barnljuden igen, i the governmentschool, och har nangang borjar oronen vanja sig.

Kvall. Yogapass, pa ett yogapass maste det val anda vara tyst? Nej, inte da man har yoga uppe pa ett tag under bar himmel i Indien. Forutom ohm-mantrat som rabblas om och om igen, hors getterna, faglarna, hundarna och korna. Nagra kastruller som skramlar under middagslagningen, en eld som knastrar, barnen som spelar volleyboll utanfor skolan.

Eller sa denna skraniga, galla indiska musik som helt plotsligt kan dra igang fran ett tempel eller en brollopsfest. Ibland fran en annan by, sa att melodin och tonerna bara kan anas. Ibland fran ett tempel eller brollop alldeles i narheten, sa man kan tyda vartenda ord i versen som om den kom fran en hogtalare bara en meter bort. Denna musik fortsatter ibland sent in pa kvallen, anda in pa smatimmarna, ja ibland hela natten. Sa nagon tystnad nar man somnar, det kan man glomma.

Och skulle man nu ha turen att fa uppleva en natt utan tempel- eller brollopsmusik, ja da kan man istallet vackas av en traktor eller lastbil som kor forbi mitt i natten, med musik som dunkar varre an raggarbilarna hemma i Sverige.

Sa, tystnad i Indien? Svar nej. Om man inte trycker in ett par oronproppar i oronen forstas.

Nu har var skola i Banjara basti fatt ett officiellt namn: AVI's English school of Sikar. Detta firades givetvis med ett namegivingparty. Ballonger hangdes upp, samt den fina skylt vi bestallt. Alla barn fick en massa godsaker, och de som kommit regelbundet till skolan den senaste tiden fick varsin gron scarves som vi latit sy upp. Barnen sjong aven den traditionella bonen som de sjunger varje morgon, sa holls ett tal och tillslut klipptes bandet. Alla valsignades ocksa med farg i pannan och med varsit armband, vilket hor till en indisk cermoni som denna.

Darefter var det dags for dans pa skolgarden, och nar det ar dans i Indien ar det verkligen dans. Oj vad det dansas! De indiska barnen alskar att rora pa sig, de har verkligen rytmerna i blodet och ser sa glada och lyckliga ut nar de dansar. Det ar underbart att se!

Sanjeev haller ett tal for barnen utanfor skolan, precis innan bandklippningen.


Lampligt nog kom det forbi ett band med trummor, sa vi fick shejka loss till livemusik.

Vi narmar oss den indiska sommaren och det blir hetare och hetare for var dag. For bara 2-3 veckor sedan var det riktigt kyligt om natterna. Vi satt dar och huttrade i vara filtar och huvtrojor om kvallarna och mornarna. Men nu svettas vi, oj vad vi svettas! Termometern visar nanstans runt 35 grader i skuggan medan vi dricker vatten som aldrig forr och saltar maten som aldrig forr.

Dessutom gor solen oss sloa. Mitt pa dagen ar det for varmt for att gora nagot alls. Da ligger vi mest bara dackade och halvsover, planerar lektioner eller lyssnar pa vara fantastiska spellistor. Eller laser nagra sidor i Shantaram, en 933 sidors tjock tegelsten pa engelska av Gregory David Roberts, som utspelar sig i Indien och som alla vi volontarer har laser. Ett hett tips!! Dels for att den ger en riktigt bra inblick i Indienlivet, det riktiga Indienlivet, bortom allt som har med turismen att gora. Och dels for att den ar grymt bra skriven och ger bra engelskatraning.

Annars da? Jo, med stormsteg har vi da klivit in i mars. Sedan tva veckor tillbaka undervisar jag och Lollo en tredjeklass pa eftermiddagarna i governmentschool, istallet for de sma ettorna vi tidigare hade. Vi bytte, eftersom det kandes som om ettorna var for sma for att ens vara i skolan, och an mer for sma for att ha nytta av vara engelskalektioner. Vissa av dem var bara runt fem ar och satt mest bara och stirrade framfor sig, livradda. Men nu i tredjeklassen kanner vi oss mycket mer behovda. Dessa barn ar runt tio ar och kan redan lasa vasterlandska bokstaver, vilket gor lektionerna mer effektiva. De verkar tycka det ar riktigt kul, ar ivriga att fa lara lara sig och lar sig dessutom fort. Vi har redan kunnat borja med fraser och meningar, istallet for att bara traggla alfabetet och siffror, och de gor verkligen framsteg. Det ar en harlig kansla, att kunna ge dem nagot de kan ha nytta av, och vi kanner oss riktigt stolta som deras larare!

Bara tva veckor kvar av volontararbetandet nu, nagot som kanns markligt. Det har ar ju varat liv nu, det ar har vi hor hemma och behovs som mest! Samtidigt kanns det spannande att ge oss ut pa vara fortsatta aventyr. Se mer av Indien till att borja med, sen vidare ut mot sydostasien. Flygbiljetterna som ska ta oss fran Mumbai till Bangkok den andra april ar bokade, och det ar ungefar sa langt vi har planerat. Vad som hander innan och efter dess ar ganska oklart an sa lange. Men, vi far ta det som det kommer helt enkelt, och det kanns som om det ar precis sa det ska vara pa denna resa.

Lollo och jag under dagens sondagssloande
med dessa obligatoriska ingredienser:
en hink fylld med vatten att svalka oss med,
solkram av olika varianter, samt varsin Shantaram att lasa.