Nerpackad, flyttad, uppackad. Hejdå St Persgatan, nystart på Nygatan. 77 härliga kvadratmeter, som för tillfället mest består av kaos. Men det ska nog bli bra, så småningom. Bara alla saker kommer på plats, så att man hittar det man söker utan att gräva igenom tre väskor och fyra plastpåsar. Bara vi får bo in oss, göra oss hemmastadda, upptäcka våra favoritskrymslen och vrår, tända ljus när höstmörkret faller utanför... Ja, jag tror stenhårt på Nygatan och våra 77 kvadrat.

Så. Efter en helg bestående av flytt och jobb är jag arbetslös igen. Men inte sysslolös. Idag har det varit en bra arbetslösdag. För på något sätt lyckades jag fylla en hel dag med sysslor, trots bristen på jobb. Det var inte ens svårt. Fixa och trixa i lägenheten, försöka komma igång med nya kursen, handla sushitillbehör, ringa på en Blocketannons om en säng, ta en snabb joggingtur och en lång promenad, ringa hela fyra personer som jag inte hunnit prata med på länge. En bra dag.

Sen så var det det här med Mac. Så fort jag nu drabbats av denna arbetslöshet, där jag inom närmsta framtid måste vrida och vända på varenda slant som inte åker rätt ner i spargrisen, så har jag plötsligt fått ett otroligt starkt begär efter en dator. En Mac. Ja, pang bom bara, så insåg jag att jag bara måste ha en. Snarast. Arbetslöshet+Mac=logisk ekvation. Eller så inte. Men, efter att ha kämpat på med min snart fyra år gamla PC ett bra tag nu, och gett upp, och därefter ha snyltat på Cams dator hela sommaren... Så inser jag, att jag kanske till och med nästan är värd en Mac.

Så nu hänger jag konstant på Apples hemsida under fliken "Vilken Mac är du?". Ja, vilken Mac är jag? Hur vet man? Är jag prisvänlig och komplett som MacBook? Avancerad med proffsfunktioner som MacBook Pro? Eller är det till och med så pass att jag kvalificerar mig som MacBook Air, tunnare och lättare än någonsin? Och så det där med skärm. Hur många tum? Mac-expert, någon? Hjälp mig i denna djungel!

Så sprack bubblan.
Fantasibubblan, som jag virvlat omkring i under hela sommaren, i ett lyckorus. 
Som var verklighet, men bara för ett tag, bara till låns.
Pang, poff, så var det slut.

Hej hösten!
Hej Arbetsförmedlingen!
Hej a-kassa!
Hej verkligheten!

Dag ett som arbetslös.
Och än så länge sitter jag mest bara och försöker hitta något slags lugn här för mig själv.
Tyst, ensam, med en kopp kamomillte. Längesedan, nödvändigt.
Men jag är inte oroad, inte uppstressad, inte rastlös. Inte än så länge.

För det ordnar sig, på något vis. Det gör det alltid.

...för att fantastiska människor som klivit in i ens liv och gjort
denna sommar till vad den varit, plötsligt måste kliva ut igen.
Eller åtminstone för en stund. Lämna staden, lämna oss.

Sluta, stanna!
Kan det inte bara vara vi, här och nu, ett litet tag till?!
Kan inte sommaren 2009 bara låta bli att ta slut?!

Makaroner, bacon och ett glas rött. Morgonrocken, datorn och jag. Och för första gången på jag-vet-inte-hur-länge är jag ensam hemma i lägenheten, som plötsligt känns väldigt stor och tom. Hur gör man, vem pratar man med? Jag är säker på att makaronerna hade smakat så mycket godare bara mina fina sambosar hade varit här.
 
För, från att ha varit något av en ensamperson har jag gått och blivit en extrem sällskapsmänniska. Jag vill ha folk omkring mig, jämt. Precis sådär som det varit på sistone. Vill hoppa mig svettig i en klunga på dansgolvet, dansa hem längs gatorna tillsammans, ha långa efterfester, äta ostmackor och snacka skit tills det blir morgon, lyssna på musik och sjunga allsång tills vi däckar i en stor hög i soffan allihopa. Vakna, äta fil och müsli tillsammans, hänga på en filt i en park och lyssna på musik. Vara slitna tillsammans, vara glada tillsammans, vara peppade tillsammans. Jag älskar människor, jag vill ha dem jämt.

Tur då, att det börjar bli dags att slänga på sig partyblåsan och läppstiftet nu. Ut i solen och strutta iväg mot kvällens barappappaapaaa-fest. Med fina fina människor.