Det är sista augusti och det går inte längre att sova med fönstret öppet. Är det höst då? Ja, så måste det vara. Imorgon, åtminstone. September är höst. September är kallt. Jag vill ha fingervantar. Jag har hål i mina fingervantar.
Första september, snart 19:e. Jag vattenmärker min profilbild på Facebook. För de rödgröna. För hela Sverige. Måste göra något, är pessimistisk och orolig. För att det kommer gå åt skogen. Kanske är det bara för att jag har en allmänt pessimistisk dag och tror att det mesta kommer gå åt skogen. Men ändå. Det ser mörkt ut. Det ser blått ut.
Jag kör bil genom Stockholm i rusningstrafik. Nybörjare, livrädd. För att någon ska köra på mig, för att jag ska hamna i fel fil och prejas ut på fel avfart av misstag och hamna på något märkligt ställe som jag inte hittar tillbaka ifrån. Lyssnar igenom hela Hagnesta Hill på bilstereon för att lugna mig. Det är vackert med cd-skivor. Det är inte vackert med rusningstrafik. Jag undrar hur folk tänker. Måste alla verkligen köra bil? Måste de göra det så argt, så aggressivt? Måste de ha så stora bilar och så bråttom?
Well. Jag har åtminstone ett förbannat tjusigt soffbord.
Det var längesen. Men sommaren regnade inte bort. Långtifrån. Det var sol, sol, sol. Sol utomhus, sol inombords. Och med lungorna fyllda med ny frisk luft, med kroppen fylld av energi och värme, är jag tillbaka igen. Höst känns okej. Nu kör vi.
Fast först en liten sammanfattning. Vi börjar norrut, med en av de två viktigaste veckorna under sommaren 2010.
Ja vi börjar allra längst i norr, på en av de vackraste platserna jag vet. I Tornedalen, i vår sommarstuga, där vi komprimerade ihop alla obligatoriska sommarstugeingredienser på knappt ett dygn.
Solnedgång, en tur bland stallen och ladugården, älgköttsmiddag, bastubad, jordgubbar från vårt egna land. Och så en natt bland mjuka lakan i total tystnad. Sådär tyst som det aldrig kan bli någon annanstans.
Något söderut, hemma i Luleå. Där blev det x antal grillningar på vår nya gasolgrill som familjen skrutit så om. Och ja, den höll måttet, den var bra, det blev... grillat.
Plockmat- och coktailkväll hos Malin, där alla töserna styrt upp varsin somrig drink och varsit läckert tillbehör. Alltid en succé. Och efter en snabb uppdatering om vad som hänt sen sist vi sågs kändes allt precis som sist vi sågs, precis sådär som det ska vara.
En tur till stallet utanför Överkalix där Agnes hade riduppvisning. Hästmys i mängder och jag fick ett kärt återbesök med min gamla kärlek Claus. Claus var min favorit i stallet då jag var en liten ridtös, och jag minns honom som oerhört gosig men ganska stor. Nu möttes jag istället av en liten, men fortfarande lika gosig, ponny. Jag kände mig som elva igen, förälskad på nytt, och ville aldrig gå därifrån.
Cykeltur längst den cykelstig jag cyklat så många gånger, längst med vattnet från Notviken in till stan. Jag vet inte om det faktiskt blir finare och finare för varje gång, eller om det bara är så att man uppskattar en plats mer ju äldre man blir och ju mer sällan man är där.
Så Luleåkalaset, med Hoffmaestro och The Ark. Ett Luleåkalas som var precis så som Luleåkalaset ska vara. Vimmel bland en massa bekanta ansikten, en massa "nejmen hallå vad gör du nuförtiden", en massa kramar och skålar, svettig dans och sång, nostalgiska återblickar. Det var fint.
En sista tropisk Luleånatt. Med en sol som aldrig ville gå ner och när den väl gick ner gick den snart upp igen. Jag blev plötsligt överraskningsfirad med ballonger, sång och fina presenter. Lika förvånad och ovetandes detta år. Så satt vi vid Norra Hamn och åt souvas och började sakna varandra redan innan vi sagt hejdå. Ungefär. Precis sådär som det ska vara.
