Vuxenpoäng?
Eller är jag en julkvinna nu?
Vår pappa är klokast i världen.
Fredagskväll kl 22.53, sms från pappa till mig och syster:
"Ha det så bra och glöm inte att gå hem innan ni går och lägger ikväll flickor. /pa"
"But underneath we are golden"
Såhär glada var vi igår och Coco var såklart grym.
Idag är jag också glad, fast utan röda läppar.
För det är lördag och då får man sova länge och äta lyxfrukost.
Och nu skall här adventspyntas.
Jag ska dansa fastän minisken brister.
SVT visar The last Bounce ikväll. Härligt härligt, men oh så farligt. För plötsligt vill jag bara släppa kryckorna, förvandlas till hela Bouncegänget på en och samma gång, göra piruetter och volter och kasta mig uppför väggar, ner på golvet och dansa som om inte några minisker i hela världen kunde stoppa mig.
Lugn. Jag gör det inte. Men satan, så bra de är!
Käppmamman.
Haltar iväg mot jobbet, stolt över att ha övergått till enbart EN krycka och därmed bara känna mig ungefär hälften så handikappad. Jäkligt stolt.
Tills jag möts av en flock dagisungar: "Titta den där mamman går med käpp!" (Pekar på mig och skrattar.)
Djupt andetag. Imorgon gäller det. Då ska min stackars cellskräcksrädda kropp åka in i ett minimalt rör och scannas in till minsta minis. Magnetröntgen. Sen väntar domen. Håller tummarna, håller tummarna. Håll tummarna med mig, okej?
Closer.
Nej, det går inte. Jag kan bara inte se Closer utan att bli sådär fånigt snyftig och grinig. Kanske för att det är lördagskväll och jag sitter hemma ensam och är trött och äter choklad och automatiskt blir extra ynklig bara av det. Jag älskar den filmen, men ändå. Det ligger helt enkelt lite för mycket gammalt i den. Och den där låten, kommer alltid att vara vår låt. Inget sorgligt i det, egentligen. Men ändå.
Thank God, it was friday.
Fredag igår, finfredag. Och jag bara älskar sådana där kvällar. Där inget egentligen är planerat. Man ses en tid på en plats. Sen får resten bara bli. En öl här, en öl där, en lyxigt skummande kaffedrink och så leta upp ett indiskt hak när magen kurrar. Och så det fantastiska sällskapet förstås. Mer behövs inte.
One night in Kigali.
Ikväll har jag varit i Kigali. Hälsat på Camilla och Lisa, gått på rundtur i deras lägenhet, spanat ut i den kolsvarta afrikanska aftonen. Ja, jag bara reser och reser. Ena kvällen Australien, andra kvällen Rwanda. Och jag slutar inte, att imponeras av dagens teknik.
Vad ska jag bli när jag blir stor?
Hej jag heter Elin och jag ska bli SKOGSKONSULENT PÅ SKOGSSTYRELSEN när jag blir stor. Det säger SLU:s maskin, som min kära vän Marie förövrigt varit med och knåpat ihop. Och just nu känner jag, att en sådan här maskin är precis vad jag behöver.
Kanske inte en sådan som säger att skogskonsulent eller köttforskare är mitt framtida jobb. Nej, en riktig maskin. Som kan rota fram mina intressen, styrkor och drömmar. Slänga ner dem i en stor kvarn, mala en stund och sedan pressa fram ett svar. Ett svar som helst då inkluderar en specifik arbetsplats och en ledig tjänst som passar mig som handen i handsken och pricken över i:et och... Ja, ni fattar.
Kanske inte en sådan som säger att skogskonsulent eller köttforskare är mitt framtida jobb. Nej, en riktig maskin. Som kan rota fram mina intressen, styrkor och drömmar. Slänga ner dem i en stor kvarn, mala en stund och sedan pressa fram ett svar. Ett svar som helst då inkluderar en specifik arbetsplats och en ledig tjänst som passar mig som handen i handsken och pricken över i:et och... Ja, ni fattar.
Hej jag heter Elin och jag känner las-klockan ticka och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv härnäst. Uppfinn en maskin, någon? Eller bara ge mig tips?
"Dålig på vardag men duktig på fest."
Nae hörrni. Det här med måndag. Ibland är det bara inte min grej. Inte alls.
Fredag däremot. Då man kan åka till Uppsala och möta upp fina gamla vänner från förr. Laga indisk gryta, dricka rödvin, spela spel och prata tills man upptäcker att klockan är tre på natten och att man ändå är långt ifrån att ha pratat färdigt.
Eller lördag. Pyjamashänga hela dagen, bara vara. Gå ner i bastun och knäcka första ölen, göra fantastiska biffar, spela spel, sittdansa... Och prata. En hel helg, och fortfarande har vi inte pratat färdigt. Tur att vi ses till jul igen.
Men måndag. Nae. Nu får den ta slut, nu får det bli en ny dag.
Apropå igår.
Den stora frågan är ju, varför var jag inte där?!
Om du älskar mig kommer jag lämna dig och om du lämnar mig kommer jag att älska dig.
Igår satt vi runt ett runt bord och pratade om det som är lätt och svårt och allt däremellan. Parmaskinkan var salt, osten smakade ljuvligt och rödvinet värmde. Det var en fin lördagskväll. Idag är det söndag och för första gången på väldigt länge vaknar jag upp helt utvilad. Solen skiner in genom alla fönstren, värmer om kinderna och gör hela lägenheten till ett enda hav av ljus. Det är en sådan där typiskt söndagig söndag, perfekt för en skogspromenad. Fast det tycker inte mitt knä. Så jag stannar inne och nöter 2 steg från Paradise ännu några varv utan att ledsna. Utnämner den till soundtracket för hösten 2010. Så fenomenal och självklar.
Say hello to the new me.
Hej, här är jag och mina nya bästisar som jag nuförtiden inte klarar mig utan - två pinnar med röda reflexer. Det är alltså såhär jag kommer att se ut den närmsta framtiden. Plus ett par biffiga biceps och triceps förstås. För ojoj och ajaj, kryckhoppning är krävande. Men så kan det gå, när man vill vara en dancing queen. Bara att bita ihop och hoppa vidare. Och hoppas på att detta inte blir en alltför långvarig historia, så att jag snart får dansa igen.
