Home is where your heart is.
Året har drygt elva dagar kvar, och dessa ska spenderas hemma. Hemma som i Luleå. Mitt egna lilla hem i Midsommarkransen är också hem. Men nu åker jag hem. Från mitt hem. Sen tillbaka till mitt hem. Ja, ni fattar. Jag har två hem. Ibland fler. Fast vad spelar det för roll, egentligen.
Hem är där jag känner mig hemma.
Hur som helst. När jag var hemma ifjol såg det ut ungefär såhär...
...jag var såhär glad...
...ocb hängde med bland annat dessa fina människor.
Får se vad detta år har att erbjuda.
Luleåjulen 2010 - då kör vi!
För det är ingen vanlig dag...
Grattis min finaste Camilla!
Jag saknar dig.
25-ish.
Jag tänker på förra helgen. Vi åkte ut och grattade vår vän som fyllde 25. Över hembakta lussebullar och chokladtårta pratade vi om livet, i största allmänhet. Om hur spännande det är att höra hur alla har det. Hur det går för oss, vad vi gör, vart vi är påväg. Om hur intressant det är att konstatera hur olika vi är. 25-ish allihopa, men på så olika skeden i livet.
Någon gifter sig, väntar barn och bor i stor villa, medan en annan hyr ut sin etta och sticker ut i världen på stora äventyr. Någon får nytt jobb, någon har redan jobb, någon är snart arbetslös. Någon vet vad den vill, någon är vilsen.
Och jag tänker, att det är fint. Olikheterna. Vi går åt olika håll, på olika sätt, längs med olika vägar. Ibland återvändsgränder, tvära svängar och stoppskyltar. Ibland nedförsbackar och medvind. Men vägarna går där sida vid sida, korsar varandra ibland. Jag tänker att det är livet, sådär som det är. Och det är fint.
Helgen vecka 49.
Såhär inleddes helgen vecka 49, den första oplanerade helgen på jagvetintehurlänge. Den oförutsägbara och spännande helgen, då ALLT kunde hända. Hittills har.... ja, fläskfilé och klyftpotatis hänt. Och så Pepsi. "Laga sån fin mat till dig själv, varför?" undrade vän. Ja, varför inte? Är det någon som förtjänar det bästa så är det väl ändå... ja, en själv.
Nu fortsätter vi med en oplanerad lördag. Först lördagsmysfrukost framför Nyhetsmorgon (...som precis förstördes en smula - EMD kör Gangsta´s paradise och jag måste gömma mig bakom skämskudden. Och nu måste jag gömma mig bakom skämskudden igen, när nervösskakiga fåordigaste fåordiga norrlänningen ska skrapa Triss.) Får se vad som händer sen. Fortfarande kan ALLT hända.
Kyss mig inte, det kommer bara leda till nåt ont.
Just ja. Vi såg Säkert! på Kägelbanan. Hon var grym, såklart.
Och jag får gåshud när jag tänker på den förbannat snygga versionen av
Det kommer bara leda till något ont.
Inte med Krunegård dock, som här. Men ändå.
Benmärgsdöden (och den traumatiska dansen).
"Röntgenbilderna visar spår av ett benmärgsödem orsakat av trauma mot vänster knä..."
"Benmärgsdöden, va?!?"
"BenmärgsÖDEM. Från ett trauma."
Så knäna kan vara med om ett trauma? Känner knäna psykiskt, kan knäna vara med om traumatiska upplevelser? Kan dans vara ett trauma? Dansar jag traumatiskt? Så många frågor. Den medicinska världen är minst sagt underlig. Men en sak förstod jag glasklart, och det var det viktigaste av allt: JAG SLIPPER OPERATION! Inga knivar och nålar, ingen som ska skära i mig, inga vita rockar i obehagliga salar med sjukhusljusgula väggar. Och då känns "långvarig smärta i knät" och "återuppbyggnad genom långsam rehabilitering", och allt vad som nu kom ur denne läkares mun, som en bagatell.
...eller så inte.
