Stella är här!
"Midsommarafton natten lång, kärlek, dans och sång, solen som plötsligt börjar gå upp och ner på en gång"
Det var en gång en midsommarafton, det var en gång en ö som heter Gotland.
På Gotland är det ungefär som utomlands. Luften är tropiskt varm, gotländskan låter som ett annat språk och man kan göra precis samma saker som man gör utomlands.
Till exempel så kan man ligga och steka i bikini långt in på kvällen, på sin alldeles egna terass.
(Eller loftgång, som det egentligen var. Men terass låter glassigare.)
Man kan sucka djupt och säga "liiiivet" upprepade gånger, mellan klunkarna av roséspritzer.
Torgkassen a.k.a Korgtassen är däremot inte så utländsk. Där finns nämligen svenska jordgubbar. Samt alla andra tänkbara smaskigheter man kan behöva, för att trolla fram godaste tänkbara midsommarmiddagen:
Recept på världens bästa midsommarefterrätt: svenska jordgubbar, gräddvaniljglass, grädde och marshmallows. Blanda alltihop. Ät i ofantliga mängder. Njut som tusan.
"Andra sidan är ni klara..."
"...jajjamensan fattas bara.... Skål!"
Ungefär så fyndiga var våra snapsvisor. Om ens så fyndiga. Vi får öva tills nästa år.
Men Hallandsflädern satt där den skulle. Även om det inte var Hallonfläder,
vilket vissa av oss kan få för sig ibland.
För plötsligt var glasen tomma, skärpan blev oskarp och vissa av oss försökte
vrida runt huvudet(?) på andra.
En stugfest och ett kubbmästerskap senare tog vi oss hem genom Gotlandsnatten med tårta i ansiktet.
Det var en gång en midsommardag, och midsommardagar ska minsann också firas.
I alla fall om man är på Gotland, i alla fall om man är på semester och i princip utomlands.
Så vi följde havet och tog oss in till storstan. Det vill säga Visby.
Där hittade vi en mur, a.k.a mjuuur. Den var hög och stenhård, men väldigt fin.
Vid mjuren kan man släcka törsten efter en het och högst ansträngande dag i den tropiska solen,
genom att dricka upp det sista rosévinet.
Man kan också dra hundrafemtioelva mjuurskämt samtidigt som man aktar sig för mjuurfåglarnas försök att förpesta en med äckliga skänkar från ovan.
När rosévinet är slut är det bäst att krångla sig in genom mjuuren, upp genom kullerstensgränderna
och hitta Stora torget. Där finns öl, där finns grillspett, där finns Eric Gadd.
Där finns en sol som går ner bakom vackra byggnader, där finns ett uteställe med flera våningar och insmickrande 18-åringar som klämmer fram den noga genomtänkta raggningsfrasen:
"Asså jag måste bara säga, att du är tamejfaaan sötare än sockervadd." Jomantackar.
Det var en gång en midsommarhelg på en ö som heter Gotland. Snipp snapp snut, så var sagan slut. Fast Gotland, jag hoppas att vi ses snart igen.
Framåt, framåt och fredagskänsla
"2009 kommer att bli vårt år!"
Viskningar och rop och skånskt sväng
"Vad sägs om Dramaten?" svarar Camillavännen, bara sådär.
Dramaten, jag hade aldrig varit på Dramaten förut. Har alltid varit nyfiken på denna pampiga byggnad som tonar upp sig där i stan. Har undrat vad det egentligen är som sker där inne, vad det är som alla något kulturellt bevingade pratar om. Men har aldrig tidigare fått chansen, eller ens tänkt på möjligheten att lilla vanliga jag skulle trampa in där i denna mäktiga främmande värld. Men så igår, efter en härligt spontan torsdagsinbjudan från denna härligt spontana vän, skulle jag alltså dit för första gången.
Kreten en gefluister - Bergmans Viskningar och rop fast på holländska. En skildring av döden och mänskligt lidande, så äkta, så avskalat, fult och sant, att vi båda satt där helt tomma med mascarakladdiga ögon efteråt utan att kunna röra oss. Jag har aldrig sett något liknande, aldrig känt något liknande. Gripen, tagen. Jag hade ingen aning om att jag kunde bli så påverkad av en föreställning.
Efteråt varken vågade eller ville vi åka hem ensamma till våra lägenheter, så vi hakade på Bergmanfestivalgänget till Berns. Och vem dyker upp där helt plötsligt på scenen och börjar spela, om inte självaste Timbuktu?! Kan inte tänka mig en skarpare kontrast mot det vi precis hade upplevt innanför Dramatens väggar. Kan inte heller tänka mig en bättre lämpad snubbe för att försöka få energin tillbaka igen. Så det var bara att släppa på känslorna, ställa om och börja skaka rumpa till skånska favoriter som Karmakontot.
Så. Kvällen då jag tog min Dramatenoskuld, kvällen då jag fick se en Timbuktuspelning för andra gången. En skön kväll, en blandad kväll, en uttömmande kväll både psykiskt och fysiskt. Torsdagsspontanitet när den är som bäst.
Färdigutbildad journalist - javisst!
väntade denna överraskning på mig:
Eller, vi tog examen, Jmmv06 på Södertörns högskola.
Och snart fortsätter tvådagarsfestandet.
Jäklar, vad vi är bra!
"Jomen du ser ut precis som 22"
Jag älskar att fylla år! Inte kanske just det att plötsligt bli ett år äldre, i alla fall på pappret. Utan snarare det där med födelsedag och den pirrande känsla i kroppen som det innebär. Eller är det kanske bara jag, som känner det där suget i magen på morgonen? Som längtar ihjäl mig efter jordgubbstårtan och som struttar runt lite lättare på foten hela dagen lång? Barnsligt, vad vet jag, men jag har alltid tyckt att det där med födelsedag är något speciellt. Fööödelsedag. Kanske mycket eftersom den 15 juli infaller sådär precis mitt i sommaren. Som en hållpunkt, en höjdpunkt, att NU är det sommar, på riktigt. Och kanske för att det alltid alltid, i alla fall så länge jag kan minnas, spricker upp och blir en strålande sommardag just det datumet. Slumpen kanske, men någonstans i mitt egosinne vill jag tro att det är baaara för min skull, som vädergudarna anstränger sig lite extra. För att det är min dag.
Födelsedagen var hur som helst fantastisk. Och ja, nu har jag liksom lyckats radera ut ur mitt minne på vilket sätt jag tillbringade x antal timmar av dagen. (I en skog uppe vid Överkalix för att tillsammans med polis, press och tvåhundrafemtioen myggor vänta på en minneskortege som vi skulle bevaka. Och som drog ut på tiden så att jag fick panikskriva ihop artikeln på en halvtimme och jobba över till klockan 23. Och att jag sen bara hade en timme kvar av födelsedagen. Men, det glömmer vi.) För allt annat var alldeles fantastiskt.
Tack alla fina, fina ni som kom förbi eller hörde av er på ett eller annat sätt! Tack för överraskningsfirandet i lördags! Tack för paket, brev, sms och Facebookhälsningar! Ni är så goa allihopa, det värmer oerhört.
Mitt liv som studentens storasyster
Studenttider. Och som storasyster till en student vill jag givetvis att hennes livs största dagar ska bli så bra möjligt. Därför har jag de senaste två dagarna klivit in i rollen som florist, makeupartist, nagelskulptör, dekoratör, chaufför, fotograf och kock. En alltiallo-festfixare, helt enkelt. Jag måste säga att jag lyckats hantera samtliga roller rätt skapligt, trots att det där med att klistra på lösögonfransar på en blinkande och tårögd syster visade sig vara rätt så knepigt. Håret däremot lämnade vi i säkra händer, de säkraste till och med. Min käre svärfar lyckades skapa en kreation utan dess like. (Heter det så förresten, svärfar? Trots att vi inte är gifta? Jag och pojkvännen alltså... Vad säger man annars? Pojkvänspappa? Njaä.) Jag blev imponerad över frillan jag själv fick äran att stoltsera med på balen för tre år sedan, och blev lika imponerad av den som nu skulpterades på systerns hjässa. Han är grymt duktig!
Emma, balen -08
Elin, balen -05
Utöver dessa roller finns ju även den roll där jag känner mig som mest varm i kläderna, den jag övat på i snart 19 år nu. Storasysterrollen. Alla som själva är storasystrar vet precis vad jag syftar på. När vi var små gick det mest ut på att hålla lillasyster i handen, se till så att hon inte kom bort/ramlade/hamnade i knipa. Idag håller jag henne inte lika ofta i handen, och det klarar hon sig nog rätt så bra utan. Istället är det något som finns inpräntat i mig, där jag per automatik ständigt strävar efter att beskydda, övervaka, ta hand om, visa den bästa vägen, se till så att hon inte gör samma misstag som jag själv har gjort. Dessa viktiga dagar som bal- och studenttider innebär har därmed i hög grad varit påfrestande även för mig, som studentens syster. På ett positivt sätt. I en ständigt närvarande roll, dock en liten bit på avstånd, i bakgrunden, har jag själv nästan varit lika involverad som henne själv. Nästan. Därför var det inte så underligt att jag igår, efter att ha skjutsat iväg henne till sista klassfesten, ramlade ner i sängen redan innan midnatt.
Ett sista storasysteringripande via sms fick det bli, innan jag kunde sluta mina ögon.
"Varannan vatten! Eller åtminstone var femte!"
"Neej! Var tionde vatten:) För vi har tagit studenten!" fick jag till svar.
Bra, hon kan i alla fall stava, tänkte jag, då kan jag somna gott.
Och nu känner jag att det finns en risk för att detta är på väg att övergå till världens längsta inlägg som enbart handlar om min syster. Hur otroligt fantastisk hon är, hur hon var vackrast av alla på balen, hur hon glänste då hon sprang ut från skolan med den vita mössan och möttes av släkt- och skylthavet utanför. Men så är det. Och det är just det jag känner för att skriva. Hon ÄR otroligt fantastisk, hon VAR vackrast av alla på balen, hon GLÄNSTE starkare än solen under hela gårdagen. Men mest av allt vill jag skriva om hur enormt stolt jag är över henne. För det är jag.
