"Tack för denna upplysande och upplyftande artikel. Ge plats för fler av samma viktiga och skojiga information."

Dessa gånger traskar jag ut från redaktionen med lätta steg.

Vad är en riktig journalist? Kategorier, någon? Vad räknas? Jag tror nämligen att jag härmed tagit något som kan liknas vid de allra första stegen i vandringen mot att bli en riktig journalist.

Tecken nummer ett: jag har för första gången varit i tingsrätten i rollen som reporter för en tidning. Och med en påklistrad professionell och seriös min med en touch av likgiltighet försökt visa att detta inte alls bekymrade mig nej det rörde mig knappt alls, att tingsrätten ju är vardagsmat för mig, för ja där hänger jag ju jämt och reportrar, rättegångar och förhör är ju liksom min grej, javisst. En påklistrade min som dessutom skulle dölja att jag egentligen var skitnervös, kände mig yngst och mest oerfaren av alla, samtidigt som mitt poppyred-nagellack passade lika bra bland slipsadvokaterna som en dunjacka passar på stranden, ungefär.

Tecken nummer två: jag skriver om saker som hamnar på löpet. Okej, ett löp som jag visserligen bara råkade skymta utanför godisaffären vid bion. Och okej, ett löp som kanske inte får folk att stanna upp och sätta sitt godis i halsen. Men ändå. Löpet.

Tecken nummer tre: jag har börjat få telefonsamtal från upprörda läsare. Som tycker att allt som skrivs i tidningarna nuförtiden är negativt och att jag, som den hemska journalist jag är, är med och bidrar till detta. Att jag dessutom skiter fullständigt i hur folk påverkas av det jag skriver, och att jag bara är ute efter att göra min grej.

And yes, i like it. Alla tre. Action, det händer saker. Jag skriver inte bara för att skriva, utan kanske också för att göra något viktigt, väcka någons känslor. Jag får chans att snacka för det jag brinner för, försvara journalistiken, mitt sätt att skriva och arbeta. And i like it.

Kära bloggläsare. Först och främst vill jag göra klart för er att det här är min blogg. Jag skriver om vad jag vill och när jag känner för det. Jag tänker inte känna några förpliktelser. Därmed tänker jag inte känna någon skuld över att jag nu inte skrivit på evigheter, inte heller be om ursäkt för detta. Allt sker på mina villkor, och ni som vill hänger med. Sådär, då är vi överens.

Eller okej då, kära bloggläsare. Sorry.

Och min ursäkt? Jo. Jag vet att den är uttjatad och klyschig, men det är faktiskt så att jag helt enkelt inte får dygnets timmar att räcka till. Vakna på tok för tidigt efter på tok för lite sömn, läsa tidningen, jobba, jobba, slänga i sig lite lunch, jobba ännu mer, komma hem från jobbet, ooops är klockan redan efter sju, göra något vettigt av resten av kvällen, sen planera att däcka i sängen i rimlig tid men ändå alltid lyckas sova alldeles för få timmar. Och däremellan, bloggande? Närdå?

Det skulle i så fall vara den där kvarten då jag cyklar hem från jobbet, då skulle det funka. Då tänker jag en väldans massa fyndiga tankar, varav ganska många förtjänar att göras offentliga och förevigas på en blogg. En talblogg, tack! Som automatiskt skriver ner och publicerar mina blogginlägg som jag skapar talandes på min cykel. Fixa, någon? Fast det skulle inte funka, för tala kan jag ändå inte just nu. Min röst är inte sig själv. Hes och vek, stackars intervjupersoner måste tro att det är ett försök till en slags sexy pornovoice. Förstår dem att det enbart beror på en jäkla förkylning med tillhörande slem i halsen?

Så. Då är vi överens om att jag för tillfället inte hinner skriva i en blogg. Visst skriver jag, majoriteten av dygnets timmar. Fast i en tidning. Om modellflygplan, byggbråk och otjänligt vatten. Och idag: om kroppslukt. Det är sant. 4000 tecken om kroppslukt, mittuppslag i morgondagens tidning. Läs och lär, vettja!

Med varsit glas vin placerade vi oss i hennes gamla flickrum. Jag och Sofia, och en spontant skön junitorsdagskväll. Som slutade med att vi kom fram till att det inte var någon större idé att dra ut på någon av de ungefär två krogar som har öppet i Luleå en torsdag. Mycket trevligare att stanna där, i hennes flickrum, och fylla vinglasen en gång till.

Vi pratade om allt, sådär som vi alltid gör. Om allt vi gjort, allt vi vill göra, allt vi ska göra. Allt vi tycker, tänker och tvivlar på. Gamla vänner, gamla klasskamrater, gamla ragg, gamla pojkvänner. En av dem fick vi för oss att slänga iväg ett sms till, mest för att kolla vad han gjorde. Och han ringde upp.

Han var min första pojkvän. Vi var tillsammans, eller ihop som det hette då, i någon månad eller två. Jag vet inte hur gamla vi var, men gissar på trean-fyran-femman-nånting. Han var även offret för min första kyss. Eller kyss och kyss. Puss snarare. Det hela skedde bakom de ljusrosa dörrarna med glasrutor i skolans vaktmästeri, och varade i exakt tre sekunder. De som stod och tittade på, genom glasrutorna, tog tid. Tre evighetssekunder. Men vi blev brädade av det andra paret i denna slags kysstävling, som klarade hela fem sekunder. Wow.

Det visade sig att han nu flyttat till en by utanför Kiruna. Han skyllde på jobb, men jag tror mest att det är kärleken som tagit honom norrut. De bodde nu hos den nya flickvännens föräldrar, i denna by utanför Kiruna. De skulle dock få en egen lägenhet snart, samt en ny bil. Jag är inte avundsjuk. Det hade snöat i Kiruna den morgonen. Men jag är glad för honoms skull. Hoppas bara att han har en rejäl fleecetröja, så att han inte fryser.

Studenttider. Och som storasyster till en student vill jag givetvis att hennes livs största dagar ska bli så bra möjligt. Därför har jag de senaste två dagarna klivit in i rollen som florist, makeupartist, nagelskulptör, dekoratör, chaufför, fotograf och kock. En alltiallo-festfixare, helt enkelt. Jag måste säga att jag lyckats hantera samtliga roller rätt skapligt, trots att det där med att klistra på lösögonfransar på en blinkande och tårögd syster visade sig vara rätt så knepigt. Håret däremot lämnade vi i säkra händer, de säkraste till och med. Min käre svärfar lyckades skapa en kreation utan dess like. (Heter det så förresten, svärfar? Trots att vi inte är gifta? Jag och pojkvännen alltså... Vad säger man annars? Pojkvänspappa? Njaä.) Jag blev imponerad över frillan jag själv fick äran att stoltsera med på balen för tre år sedan, och blev lika imponerad av den som nu skulpterades på systerns hjässa. Han är grymt duktig!

Emma, balen -08



Elin, balen -05

Utöver dessa roller finns ju även den roll där jag känner mig som mest varm i kläderna, den jag övat på i snart 19 år nu. Storasysterrollen. Alla som själva är storasystrar vet precis vad jag syftar på. När vi var små gick det mest ut på att hålla lillasyster i handen, se till så att hon inte kom bort/ramlade/hamnade i knipa. Idag håller jag henne inte lika ofta i handen, och det klarar hon sig nog rätt så bra utan. Istället är det något som finns inpräntat i mig, där jag per automatik ständigt strävar efter att beskydda, övervaka, ta hand om, visa den bästa vägen, se till så att hon inte gör samma misstag som jag själv har gjort. Dessa viktiga dagar som bal- och studenttider innebär har därmed i hög grad varit påfrestande även för mig, som studentens syster. På ett positivt sätt. I en ständigt närvarande roll, dock en liten bit på avstånd, i bakgrunden, har jag själv nästan varit lika involverad som henne själv. Nästan. Därför var det inte så underligt att jag igår, efter att ha skjutsat iväg henne till sista klassfesten, ramlade ner i sängen redan innan midnatt.

Ett sista storasysteringripande via sms fick det bli, innan jag kunde sluta mina ögon.
"Varannan vatten! Eller åtminstone var femte!"
"Neej! Var tionde vatten:) För vi har tagit studenten!" fick jag till svar.
Bra, hon kan i alla fall stava, tänkte jag, då kan jag somna gott.

Och nu känner jag att det finns en risk för att detta är på väg att övergå till världens längsta inlägg som enbart handlar om min syster. Hur otroligt fantastisk hon är, hur hon var vackrast av alla på balen, hur hon glänste då hon sprang ut från skolan med den vita mössan och möttes av släkt- och skylthavet utanför. Men så är det. Och det är just det jag känner för att skriva. Hon ÄR otroligt fantastisk, hon VAR vackrast av alla på balen, hon GLÄNSTE starkare än solen under hela gårdagen. Men mest av allt vill jag skriva om hur enormt stolt jag är över henne. För det är jag.

Jag tar på mig mina röda solglasögon då jag åker in till stan. De är de största jag har, täcker halva ansiktet, får mig att se ut som en fluga. Men det gör inget för idag är det just vad jag vill. Bli täckt alltså, fluglooken kommer bara med på köpet. Smedjegatan upp, Storgatan fram. Jag tittar ner i marken, ifall att någon skulle känna igen mig trots megabrillorna. Då och då sneglar jag upp. Jaha jaså där går hon och skjuter på en barnvagn. Eller Oj är de två tillsammans, det var otippat! Eller Men vad risig han har blivit, han som var så snygg, typ i åttan.

Jag vet inte varför, men första promenaden genom stan efter ett långt Luleåuppehåll sker alltid med blandade känslor i magen. Egentligen vill jag trampa fram längs gatorna med rak rygg och bestämda steg. Slita av mig solglasögonen, titta folk i ögonen och stanna och prata med alla jag borde stanna och prata med. Nejmen hej har du kommit hem, från storstan, jaså jaså, det var ju skönt... Och så kramas vi lite, eller bara tar i hand eller ger en lätt klapp på axeln, kanske räcker det med en nick och ett leende, för det var ju ett tag sen och så pass bra känner vi ju faktiskt inte varandra, eller gör vi det, och vem avgör sådant egentligen... Jaså jaha, vad gör du nuförtiden då, jaha så du bor kvar här fortfarande, i samma område jaha, och har skaffat hund, jamen det låter ju spännande, vad kul vad kul...

Men idag väljer jag ändå fluglooken, megabrillorna. Och spanar ner i marken och går med snabba bråttomsteg. Jag vet egentligen inte varför. Men det kändes skönast så, i alla fall idag. Gömma mig lite, spana i smyg. Avvakta, kolla läget, känna in stämningen. Inte riktigt redo, inte ännu. Och himlen är ljusblå och solen skiner, så brillorna passade faktiskt bra ändå.