Man hittar inte bara god källaröl utan även inspiration på Munken.


Fotat av Sofia, under vårt peppande fredagsölprat.
Fler sånt! Vi vågar, vi kan, vi ska.

Kommer ni ihåg denna? Minns hur magisk jag tyckte den var
då för längesedan, 1996-nångång va? Så spelades den plötsligt
på radion idag. Nostalgi! Fortfarande otroligt vacker.

Förmiddag, långpromenad. Det är bara jag och pensionärerna ute. Med käppar och rollatorer tar de sig sakta fram. Påväg till affären för att handla mjölk, påväg därifrån med fulla kassar. Eller bara för att komma ut medan det är lugnt på gatorna, sträcka lite på leder och ben. En tant och en gubbe håller armkrok, tätt tätt ihop, stödjer sig mot varandra. Precis sådär fint som alla drömmer om att få det på äldre dar. Och där går jag, med något raskare steg, utan käpp.

De kollar på mig då jag trampar fram, i takt till musiken i mina lurar. Jag ler mot dem, vill säga hej. De ler, blir stressade, försöker skynda sig åt sidan. Tanten drar i sin gubbe, "men akta dig lite nu Sture, flickan måste få komma fram..." Men varför? Jag har inte bråttom, jag kan faktiskt gå runt Sture, låta Sture spatsera ostört i sin egen takt. Det är jag som ska visa dem respekt, inte tvärtom. Det är deras revir. Det är mitt på dagen, en vardag. Alla andra arbetar, pluggar, är på dagis. Det är jag som inte passar in, det är jag som är inkräktaren, som klampar in med buller och brak. Försöker visa det, så att det blir jag som väjer istället. Eller åtminstone att vi kan samsas om gångstigarna, jag och pensionärerna. Det är förmiddag och bortsett från oss öde på gatorna. Vi får plats allihop.

Nej vet ni vad. Nu tänker jag inte låtsas längre, inte idag. Det är rent ut sagt förjäkligt att vara arbetslös. Jag hatar det.

Nu har jag varit utan jobb hela veckan och har inte en enda jobbdag planerad framöver. Visst går det att få dagarna att gå, det är inte särskilt svårt. Ta en dag i taget. Tvätta fyra maskiner, ta långpromenad efter långpromenad, baka bröd och sedan äta det, glo på Idol, läsa böcker, laga goda måltider med många ingredienser som tar tid att hacka och göra iordning, läsa några sidor i socialpsykologiboken, gå på stan en sväng och konstatera att man inte har råd att köpa så mycket mer än nya strumpbyxor eftersom man inte har ett enda helt par kvar, ringa mamma stup i kvarten och få några kloka råd... Ja, ni ser. Det är bara att sysselsätta sig med mer eller mindre oviktiga sysslor.

Det värsta är ovissheten. Att jag inte har någon aning om när jag kommer få jobba igen. Att optimistiskt gå och hoppas och vänta. På något som kanske dyker upp om först tre veckor. Eller fem. Eller till jul. Att hela tiden fundera på om det finns något jag kunde gjort annorlunda, eller om jag borde börja tänka i andra banor och ta tag i en plan B eller C eller D...

Och rastlösheten, den som bara kryper och kliar i kroppen. Jag är inte gjord för att göra ingenting. Jag är gjord för att göra nytta, vara behövd, ha ett mål med min dag, gå till en plats där jag gör något jag är bra på, något som ger mig något.

Och ja, nu gnäller jag. Morgondagen kanske blir bättre, ja kanske till och med fantastisk.
Men idag är det en dålig arbetslöshetsdag. Så är det.

Hett tips till alla arbetslösa: ut i skogen, ut och plocka din egen mat. Precis som man gjorde förr. Budget+tidsfördriv på samma gång. Blåbärspannkakor och mackor med smörstekta kantareller är dessutom en himmelskt god belöning sen framåt kvällen.

Och tänk att plocka bär kunde vara en sådan meditativ sysselsättning. Tiden bara flöt iväg, timmar spenderades där ute bland stock och sten, samtidigt som tankarna och lungorna rensades. Friska ljuva skogsluft. Paus för picknick med mackor och päronsaft, en stunds halvslumrande under eftermiddagssolen, och så fortsatt plockande igen.

Gömd i blåbärsriset kan man även spana på allt spännande folk som spatserar eller joggar förbi. De spanar dessutom tillbaka, för man ser rätt så lustig ut där man sitter. Fattades bara en orange keps från någon mack och en gammal sliten träningsoverall från något annat årtionde. Kanske därför som jag fick en sådan impuls att spä på hela klyschigheten genom att ropa "Hej hej i blåbärsskogen!" till alla förbipasserande. Sådär käckt, kanske med en liten vinkning. Sedan tänkte jag att de skulle stanna till en stund, så skulle man utbyta några käcka fraser om just blåbär. "Nejmen oj, finns det sådär mycket blåbär så här års, ja där ser man!" skulle de säga, och jag skulle stolt visa upp innehållet i min hink. Hade de riktigt tur kunde de få smaka ett bär eller två. Kanske kunde man prata lite väder också, innan de fortsatte vidare.

Men nä. Ingen stannade. De bara blängde skeptiskt in mot skogen och fortsatte vidare, när de hörde ett "hej hej" från oss där bakom grenarna och trädstammarna.

September, och plötsligt blåste en annan slags luft in över stan. Fortfarande ganska varm, men med oberäkneliga inslag i form av kyliga vindar som dyker upp utan förvarning. Och kvällarna. Isande. Jackan känns för tunn och kroppen skriker efter tjockare sjalar och fingervantar.

Vad hände? Med de där stekande, svettiga, solkrämsdoftande dagarna. Där vi åkte runt och testade badplatser, intog vågrätt läge på bryggor och klippor för att bara kunna välta ner i vattnet så fort temperaturen blev för hög.

Där en av oss plötsligt bröt långa stunder av halvslumrande livsnjutartystnad med en lycklig suck: "Hörrni.... Livet alltså!" Och de andra svarade: "Jaaaa. Livet!"

Hallå, underbara dagar, kom tillbaka! Ni bara försvann, jag var inte beredd. Menar ni att det är slut nu? Menar ni att jag ska behöva vänta ett helt år till nästa gång?