Äntligen! Sol i ögonen, lite godare hälsa samt stålar - ja tack!
Frågan är bara vilken gren jag ska ta medalj i...?
Såhär firar vi den hjärtliga dagen i Perth. Ett dopp eller tre, en lång strandpromenad,
vedungsbakad pizza, ett svalkande glas vitt och en solnedgång
som kan få varendaste en att förvandlas till en fånig romantiker.
Kram på er därhemma, ge varandra lite extra kärlek idag vetja, ok?
Första stranddagen och ett ljuvligt sådant där "det här är livet"-ögonblick på Cottesloe beach.
Working girl Sofia kom och mötte upp mig framåt kvällen.
För vad är väl bättre, än en after work på stranden?
I Fremantle kan man spela biljard, även fast man egentligen inte kan spela biljard.
Emellanåt måste man även svalka sig med drycker av olika slag.
En något nervös vandring mot Caversham wild life park,
där man uppenbarligen kunde bli överraskad av ett gäng
mer eller mindre behagliga djur på vägen.
Väl framme i parken blev vi genast bästisar med de som
jag redan utsett som mitt Aussie-favoritdjur: kängurusarna.
Massor av söta pippisar överallt, så färggranna att de i princip är självlysande.
Koalornas klor var inte att leka med.
Men såhär på lagom avstånd kunde det konstateras att de är otroligt fina djur.
Festivaldags! Big Day out, över 30 stekande grader och
tusentals människor på en och samma plats. Lovely!
En av höjdpunkterna, silent disco. Som såg ut ungefär som på bilden. Alltså ett knäpptyst tält
fyllt med folk, dancing to the music in their heads. Eller ja, i hörlurarna.
Edward Sharpe and the Magnetic Zeros, ett av de få band vi lyckades
få bra platser till och faktiskt se hela konserten. Mycket bra!
Övrigt: M.I.A, Angus & Julia Stone, Wolfmother, Lupe Fiasco och
så lite avlägset skrik som hördes borta från Rammsteins scen.
I princip ensam på en lång strand med lite vågskvalp som enda bakgrundsljud.
Sämre dagen efter natten före har man ju upplevt.
Perthlivet so far - fem plus och mer därtill.
13 dagar kvar. Fram till dess kanske jag lyckas lära mig att titta åt rätt håll när jag går över gatan. Kanske till och med lyckas vänja mig vid att de stora svarta kråkorna låter som gråtande bäbisar.
So long!
Ja, jag lever! Jag är i Fremantle, Perth, det är soligt, folk och fest. Det är mates, easy going och no worries. Jag semesternjuter som aldrig förr och har det alldeles fantastiskt. Och så fort jag fått tag på en kortläsare till min kamera ska ni få se exakt hur fantastiskt jag har det.
