Schviisch, sa hade vi tagit oss vidare genom detta enorma land som heter Kina. Lite mer norrut, lite mer vasterut, till vi hamnade i Yangshuo.

Underbara Yangshuo, belaget mitt bland hoga bergstoppar, grona skogar, risfalt och landsbygd. Har aker vi bambubat pa den beromda Li River, klattrar tusentals trappsteg upp for att bestiga Moon Hill, aker pa utflykt och tittar pa vackra risterasser, aker pa milslanga cykelturer for att uppleva lite av den andlosa landsbygden runtomkring. Har diskuterar vi kulturskillnader pa utomhusfest med kinesiska studenter, shoppar fluffiga blommiga klanningar, frossar i nyplockade jordgubbar, lycheee och dragonfruit, ater dumplings av alla dess slag och dricker sa mycket kinesiskt te att vi maste springa pa toaletten stup i kvarten.

Och aterigen rakade vi bli fast. Yangshuo visade sig namligen ocksa vara lite for bra for att aka ifran. Sa vi stannar har hela veckan, till vi pa lordag hoppar pa 22-timmarstaget upp mot Peking.

Sa ja. Vi lever, vi mar bra, och framforallt: vi gillar Kina!

Ja, ar man i Kina sa ar man...
Varsin kinesisk rishatt inforskaffades genast.


Nagra av alla sota kineser vi traffat pa har.


Yangshuo.


Klattrar upp och ner bland de vackra risfalten.


Cykeltur langs den kinesiska landsbygden.


Svettigt?! Ja det blir latt sa, efter att ha klattrat
upp for sisadar 1200 trappsteg, pa vag upp mot Moon Hill.

Plotsligt blev det den attonde maj. Plotsligt var det dags for henne att packa ihop sina grejor fran vart tranga roriga hotellrum och hoppa pa bussen mot flygplatsen. Plotsligt var en tredjedel av oss borta. Och jag saknar dig redan, varldens basta Louise. Som jag vaknat, somnat och spenderat all tid daremellan med under snart fyra manaders tid. Men jag tanker inte bli allt for sentimental och gratmild redan. Det kommer vi hinna med tids nog anda, ska du se. Vill bara saga tack, tack for varldens basta resa!

Sa var det bara jag och syster kvar. Och Asienresans sista kapitel kan borja. Hong Kong, ja. Vi tankte bara stanna har nagon dag. Titta pa skyskraporna, folket och myllret, och sen dra vidare. Men vi rakade gilla Hong Kong lite for mycket, helt enkelt, for nu blev vi visst kvar. En otroligt haftig stad. Skyskrapor, ja. Folk, ja. Myller, ja. Men sa mycket mer. Vita harliga sandstrander bara nagra minuters bussresa fran stadskarnan, massor av berg med otrolig utsikt, mysiga restauranggator blandat med maffiga shoppingcenter. Fargglatt, levande, bubblande och.... en stad att tycka om, helt enkelt.

Forresten, hemresan ar bokad! Lordagen den 23:e maj landar vi pa svensk mark. Da ses vi!

Sa har vart resesallskap aterigen bytts ut, och var restrio bestar nu enbart av tjejor. Och vad gora, om inte en massa tjejiga saker?! Som att shoppa fina saker i fina Vietnamesiska tyger, aka pa spa och skrubba oss med lera och mineraler, foljt av en heltjejkvall med rodvin och barfotadans i sanden pa Nha Trangs storsta beachparty.

En batutflykt som hette duga, med snorkling, floating bar och mangder av mat, hann vi aven med innan vi hoppade pa nattbussen norrut och lamnade Nha Trang.

Hoi An blev nasta stopp, en otroligt sot och mysig liten stad langs Vietnams kust. Har ar det shopping som galler, och inte vilken shopping som helst, utan skraddarsydd sadan. I stan finns namligen omkring 500 skraddare! Vi roar oss darfor for fullt med att sy upp fantastiska kjolar, klanningar, byxor och skor (ja, man kan faktiskt sy upp skor, speciellt designade efter ens egna fotter!)

Vi har aven bytt upp oss boendemassigt, och sover just nu pa resans hittills finaste hotell. Rena vita lakan, mjuka kuddar, varmvattensdusch, tv, gratis tandborstar, tvalar och kammar... Och bast av allt; AC, swimmingpool och gratis frukost! Snacka om lyx for den slitna och smutsiga backpacker man forvandlats till, som har vant sig vid att noja sig med en hard sang att sova i. Men, vi tyckte helt enkelt att vi fortjanade lite bekvamligheter sa har mellan vara tva langa bussresor. Tankte dessutom lyxa till det med en omgang massage nu i eftermiddag. Imorrn hoppar vi pa bussen igen, for en 29-timmarsbussresa som ska ta oss upp till Hanoi.

Sa dags for lite Vietnam i bilder:

Underbar gor-din-egen-drom-glass-buffe, sista kvallen i Kambodja.


Lerbad pa ett spa i Nha Trang.


Vi designade var egen pizza pa stans basta pizzeria.
Ingredienser? Skinka, svamp, gorgonzola, blue cheese, ananas.... Ja, allt!


Den gigantiska buffen pa batutflykten i Nha Trang.


Inte helt fel att guppa runt i en badring och serveras
gratis risvin pa en floating bar.


Underhallning pa batuftlykten, av ' Nha Trang boyband
- the best boyband in the world' .


Lampshopping langs de mysiga gatorna i Hoi An.


Regnet det bara oser ner... Tur da att man kan kopa sjukt
lackra och sjukt billiga regnkappor (3 spann styck!)


En vietnamesiska med rishatt pa huvudet,
paddlandes pa floden genom mysiga Hoi An.

Plotsligt var det dags. Att ta taget norrut och lamna Goa, hinna med en snabbvisit i Bombay for att tillsist hoppa pa flyget som ska ta oss ifran detta land. Landet som jag foll for totalt redan fran dag ett, ja det sa bara pang bom. Och som jag sen allt eftersom kommit att foralska mig allt mer i. Jag vill inte aka harifran! Men med vetskapen om att jag kommer komma tillbaka hit inom sinom tid, sa kanns avskedet inte fullt lika sorgligt. 

Sa, hur avrunda Indientiden pa basta satt, om inte med en lista!? Jag gillar listor, som ni vet....

Here we go, en 10 veckor i Indien-lista:

Galnaste: colourfestival med Banjarakidsen.
Svettigaste: varje dag, ungefar.
Obekvamaste: 30-timmarsresan pa taget utan AC.
Lyxigaste: varmvattensduschen pa Baga.
Elakaste: den elaka taxichaffisen som forsokte lura oss pa pangar samt sno vara vaskor.
Starkaste: vagorna pa Anjuna.
Tjusigaste: Taj Mahal.
Vackraste stranden: Palolem beach.

Jag och Rupa pa colourfestival.


Solnedgang pa Palolem.

Badlycka pa Palolem.
 

Lollo, jag och Martin. Eftermiddagshang pa en av stranderna pa Diu.

My name is...

Forsoker lara barnen i governmentschool hur
man sager olika kanslor pa engelska.

Tiji, Niraj, grandma and grandpa.

Sanjeev och Mantu.

Isa, Lollo, jag, Sally, Kristina och Lizzy i indiska klader.

Lollo, Johanna, jag och Jessica under en av vara manga tuktukturer.



Och med det sager jag Shukria till Indien och satter punkt for denna gang.
Sa fortsatter vara aventyr...

Pa Anjuna beach roade vi oss med att mysa
med de sota korna pa stranden...


...och pa Baga beach skalar vi med strawberry daquiri.

Sa. Nu har vi flyttat, igen. Vi ar for rastlosa for det har med att stanna lange pa samma stalle. Vi vill ju se allt! Eller, sa mycket som det bara gar. Sa tre dagar pa Anjuna beach fick racka. Igar lastade vi in vart pick och pack i en tuktuk och drog till Baga beach, grannstranden nagon kilometer soderut.

Softa, lugna Anjuna med sina oblyga kor som traskade runt pa stranden och plotsligt kunde komma fram och slicka lite pa en, och sina laidback barer med trancemusik och mystiska hippies i lustiga klader, byttes ut mot Baga som ar raka motsatsen. Mer folk, mer turistigt, langre strand, mer restauranger, mer barer och mer party. Harligt med omvaxling! Inga kor pa stranden dock, nastan sa att jag saknar dem.

Vi har dessutom lyxat till det genom att bo pa ett resort som kostar oss hela 23 kronor per natt, istallet for de hyfsat sunkiga guest house vi brukar halla oss till for runt 15 kronor. For dessa extra atta kronor far vi ett rent blankt golv, roomservice, en altan med en massa grona fina vaxter precis utanfor.... Samt, det basta av allt, varmvattensdusch! Med ett rejalt duschmunstycke som det faktiskt kommer tillrackligt med vatten fran pa samma gang, sa man slipper sta med en hink och forsoka doppa ner haret i for att tvatta det. Det ni! Det var inte igar, vill jag lova.

Nu kurrar magarna och vi ska soka upp forsta basta restaurang for lite indisk mat. Igar blev det haj och blackfisk, far se vad det blir idag...

Jag, Isa, Johanna, grandma, Niraj, Lollo, Jessica och Kristina.
Nast sista dagen i Kanwarpura.

Det var inte bara att saga hejda till barnen som blev jobbigt. En hel del kramar och tarar kravdes i torsdagsmorse, nar det var dags att lamna familjen vi bott hos samt Johanna och de andra volontarerna, och Sanjeev och Mantu. Manniskor som vi ju tillbringat sju veckor tillsammans med, sju intensiva veckor, dar vi delat kilovis med upplevelser och intryck. Men, sju veckor svischar forbi valdigt snabbt, och plotsligt var det dags for mig och Louise att ge oss ut i Indien pa egen hand.

Sa har pa resande fot har det blivit an mer uppenbart vilka apor i bur vi tydligen ar i detta land. Indierna betraktar, eller snarare stirrar ihjal sig pa, varenda rorelse, nysning eller gaspning vi gor. Titta, de bleka vasterlanningarna sover! Oj, nu ror de pa sig! Nejmen titta hur de ater, sa markligt!

Det har aven blivit an mer tydligt hur ofantligt snalla, gastfria och hjalpsamma indierna ar. Det borjade redan pa busstationen i Sikar. Pa den tranga svettiga lokalbussen till Jaipur finns det knappt plats for alla sma indier som vill med, an mindre for oss och vara feta ryggsackar. Men, no problem, som indierna tycks saga om allt. Snabbt akte dorren till chaufforens egna bas upp, och vi plus vara ryggsackar fick basta vip-platserna langst fram pa en egen bank brevid chaffisen. Som sallskap fick vi dessutom en trevlig indier som berattade allt om alla fort vi bor besoka i varje stad.

Framme i Jaipur hann vi knappt kliva av bussen, sa omringades vi av ivriga tuktukchaffisar som ville visa oss stan. Vi hade dock bara ett mal: McDonalds. Ett McChickenmeal senare (McDonaldsmat har forresten aldrig smakat sa gott, som nu, efter sju veckor med nastan enbart vegetarisk indisk mat!), och var bordsgranne kommer plotsligt over med varsin bit tarta at oss. Hon fyllde 20 och hade stallt till med tartkalas pa McDonken, och tyckte tydligen att vi sag ut att behova lite av hennes chokladgraddtarta. Sa ratt hon hade, mums! Fast hur god tartan an var, sa var det sjalva bjuda-pa-tarta-till-framlingar-gesten som gjorde oss gladast.

Pa den stora tagstationen i Jaipur stod vi med vara tagbiljetter i handen och sag forvirrade ut, nar en man plotsligt kommer till undsattning och forklarar att han ska aka med samma tag och i samma vagn som oss, och att taget snart kommer in pa perrong nummer fyra. Vara sammanlagt 20 tagtimmar forgylldes sedan av olika kupekamrater, som med gladje berattade allt om Indien och garna diskuterade skillnaderna med vart Sverige. Och som sag det som sjalvklart att hjalpa oss bestalla bade mat och sovlakan. Samt att oversatta och informera oss om att den forsta tagforseningen berodde pa att vi kort pa en ko, och den andra pa att nagon ramlat(!) av fran taget.

Sa. Efter 35 timmar pa resande fot kom vi i fredagskvall antligen fram hit till Diu. Mer om denna paradiso senare, for ja, har ar verkligen paradiset! Ikvall kommer dessutom Martin (volontar-Martin) och joinar oss. Sen vantar ytterligare nagra dagar med tid till att smalta alla volontarintryck, samtidigt som vi steker i solen, guppar runt bland havets vagor, provar olika restauranger och glider fram pa vara vespor. Och jag kan nog saga, att just nu skulle jag inte kunna ha det sa mycket battre.

10 timmar pa sleepingclass utan AC = kokhet mardrom...
Men vi overlevde, med hjalp av Shantaram,
indiskt brod och litervis med vatten.

Aldrig hade jag val trott, att det skulle kannas sa har mycket. Jag anade att jag skulle tycka om barnen och att det skulle bli trakigt att aka harifran. Men inte sa har, att det var mojligt att bli sa berord och fast vid dessa sma manniskor. Som for nagra veckor sedan bara var ett gang framlingar, som vilka andra sota sma barn som helst. Men som nu har kommit att bli en skara individer och personligheter, som alla har sina egenskaper och egenheter som jag upptackt och lart kanna allt eftersom.

Lortiga, med sand och tovor i haret, trasiga klader och smuts under naglarna. Busiga, odragliga, hopplosa, olydiga och till och med hemska ibland. Da de slass, rymmer ut fran klassrummet, saknar respekt och vagrar lyssna pa en. Men sa... Nar jag ser in i de dar stora tindrande brunsvarta ogonen, ser deras vita tander da de spricker upp i sina oemotstandliga leenden som far deras ansikten att lysa, da jag hor deras arliga kvittrande smittande skratt... Da smalter jag.

Aldrig hade jag val trott att det skulle ga att komma sa nara ett litet barn som jag inte ens kan fora en riktig dialog med. Men som det pa nagot satt anda har gatt att kommunicera med och lara kanna.  Aldrig hade jag val trott att det skulle ga att kanna en sadan karlek till ett frammande barn i ett frammande land. Aldrig hade jag val trott att det skulle kannas sa jobbigt att lamna dem nu.

Jag och Rupa

Abshe, Gupal, Nepali


Nepali, Pallack, Karo


Sumitra, Abshe


Kanchan, Seema, Tara, Rupa, Arun


Bindia, Bindia, Litdi


Lollo och jag i klassrummet med nagra av vara sma kids

Igar var det Internationella kvinnodagen vilket vi ville uppmarksamma extra mycket trots, eller kanske framst pa grund av, att vi befinner oss i ett land dar kvinnor i allmahet lever ett sa mycket tuffare liv an mannen.

Kvinnorna i familjen har bor i princip i koket, de lagar alla mal om dagen och tar hand om all disk. Mannen satter knappt sin fot i koksregionen. Traditioner, forklarar de det som. Och traditioner ar det svart att andra pa i detta land, det kan jag lova. Men vi gjorde ett forsok, atminstone for en kvall. Sa igar eftermiddag fick kvinnorna ledigt, istallet fick mannen sta for middagen. Vi dukade upp langbord ute pa garden, sa att alla kunde ata tillsammans. Annars ater bara mannen (Madan, Sanjeev och Mantu) med oss, medan kvinnorna ater for sig vid koket.

Efter middagen fick mannen dra sig undan, medan vi kvinnor styrde upp sang och dans for oss sjalva. Detta hor minst sagt till ovanligheten. Manga indiska kvinnor maste annars halla sig undan fran mannen i huset, de far knappt prata med mannen och inte ens visa sina ansikten, utan maste ga runt tackta i sjalar.

Men nu, nar det bara var vi kvinnor, kunde de slappa loss. Sa kul vi hade det! De bjod pa indiska sanger och danser, och vi forsokte lara dem lite svenska varianter. Sent kommer jag glomma hur jag firade Internationella kvinnodagen under manskenet i den ljumma kvallsluften, med skratt, sang och barfotadans i sanden tillsammans med dessa harliga kvinnor!

Det sorgliga ar bara att det ska behovas en speciell dag for att nagot sadant har ska ske. En dag som denna blir det dessutom sa valdigt uppenbart, att alla andra dagar om aret ju faktiskt tillhor mannen.