Punkt för nu.
Upp och ner och upp igen. Det har varit mycket nu.
Men nej hörrni, nu sätter jag punkt för ett tag och drar hit:
Perth, Australien.
3 veckor med världens bästa hon:
Och fy tusan, så bra det kommer bli!
Hejsålänge!
Det blev ett nytt år.
Nyår i bilder! Sådär lagom "bättre sent än aldrig", en månad in på 2011.
Var är gräset grönast?
Lyxproblem, i-landsproblem, eller bara typiskt oss 80-talister? Friheten. Valfriheten. Så vackert i teorin, men i praktiken så ångestfyllt. Alla dessa val som ska göras och som bara måste bli rätt. Friskt vågat, hälften vunnet, våga hoppa, is i magen. Magkänslan, följa magkänslan. Men om magen inte känner något?
Och tänk om gräset är grönare på andra sidan, tänk om det inte är det och tänk om man aldrig hittar det grönaste gräset? Ska man nöja sig då eller fortsätta leta? Rastlösheten, den ständiga rastlösheten. Det oupptäckta och oförutsägbara lockar, det trygga känns oförtjänt tråkigt och fegt. Se sig om, måste vidare. Framåt framåt, inte fastna.
Jag valde. Rätt? Det vet jag inte. Men jag gjorde i alla fall ett val.
Don´t shit where you eat.
I veckan har jag lärt mig hur en riktig after work går till. Alltså inte en AW i stil med NT:s torsdagsöl. Inte heller de Carmen-AW som jag och mina tjejor är väldigt bra på. Utan en regelrätt AW. Så här: tre öl på tre olika ställen, avrunda vid tio och tänka att det är en dag imorgon också. Och så vips, är man pigg och fräsch när den där morgondagen kommer också. Fantastiskt!
Övrigt som min goda vän a.k.a livscoach lärt mig:
- Don´t shit where you eat.
- Gå hem (SJÄLV) i tid.
- Kom ihåg mellanregistret!
Allt annat hon lärt oss, vad sakerna står för samt hur det går att efterleva dessa råd - det är en annan historia.
Stella är här!
Stella har kommit! Plötsligt en dag så var hon här. En ny liten människa i vår värld. Och jag tänker på hur fantastiskt livet är, alla dessa mirakel. Jag tänker också på hur det ska gå om/när det någonsin blir min tur. Att föda barn alltså. Med tanke på att jag blir såhär tagen när en vän gör det.
Hur som helst.
Välkommen Stella! Du är efterlängtad.
"Jag går ner till Årstaviken..."
Först kommer en helg. Sen jobb tre dagar. Sen en helg igen. Och så direkt efter det - en helg till. Det är så det är, så här i högtidernas tider. Fint tycker jag. Massa tid till att göra precis vad man känner för. Som att promenera Midsommarkransen - Slussen via Hornstull strand och Årstaviken. Eller sushifrossa med vänner, spontan-gå-ut och öla.
2011 hittills? Klart godkänt.
Sånt där som vi gör uppe i norr.
Alltså. Jag tänkte skriva några rader. Om julen, om året som gick, om det nya året. Men efter fjortontimmarstågresa med bristfällig sömn på hård brits (Brist. Brits. Ha. Ha.) där kupékamraten ovanför hängde ner över min brits och brölade spöklika saker i sömnen... så är huvudet liksom inte med. Så de där raderna får komma en annan gång. Istället blir det bilder.
Fast förresten blev det ju några rader nu. Ändå.
Gammelstad.
Antingen så tar man vägen till Boden. Eller så till Luleå.
Ibland är det inte svårare än så.
Minstingsystern hade plötsligt vuxit ikapp de andra systrarna.
Och dessutom blivit starkare än oss.
Det kom en tomte i år också. Han var tjock.
Och stark, som orkade bära så många klappar till alla snälla barnen.
Långfärdsskridskor på Luleälven.
Täckbyxor till krogen är ett måste i Luleå.
I alla fall nu. När man är smart nog att fatta det.
För att vara en riktigt bra chaufför som klarar snöröksvägarna med glans,
så måste pappa matas med svart kaffe ur gul termos under färden till Kåbdalis.
Nästan helt tomma backar och en Burton.
Stundtals så bra att antalet minusgrader och de bitande kinderna glöms bort.
