Tillfälligt avbrott.
Jag befarar att bloggen gått i graven. Finito, dödens död. Men oroa er inte, jag lever - oh så jag lever!
Nåja, kanske återuppstår den så småningom, kanske är det bara en semesterpaus.
Tills dess lyfter jag på hatten och säger hej så länge!
Nåja, kanske återuppstår den så småningom, kanske är det bara en semesterpaus.
Tills dess lyfter jag på hatten och säger hej så länge!
Katten också.
Japp, som jag trodde - jag har trillat dit. Hej jag heter Elin och jag är kattbiten. Inte bokstavligen biten, snarare fast i katträsket. Nu finns det ingen återvändo, jag måste ha en katt. Och alltihopa är två kissars fel. Två kissar som under två veckor varit mina sambos:
Närå, skojja. Dessa två ska det vara:
Att lägenheten förvandlats till en hårboll, att soffan fått ta stryk och mina händer likaså - det är bara bagateller. Någon som jamar på ens mage fem minuter innan väckarklockan ringer varje morgon, eller någon som stryker längs ens ben när man kommer hem, och allt är värt det.
Från Hemavan till Mariatorget via Uppsala.
Jomen hörrni. Tänk om jag skulle göra ett försök till bloggaktivitet genom att lägga upp en himla massa bilder på vad som hänt på sistone? Jo, så gör vi!
I Hemavan fanns det gräddiga fjälltoppar, fluffig offpist och det ultimata påskvädret.
I Uppsala blev vi alla sailors och hängde i Ekonomikumparken för valborgsfirande i bästa studentanda.
Vid Mariatorget ställde de tre töserna ut fina färgsprakande foton från Rwanda.
Så mycket vår det bara kan bli.
Körsbärsträden i Kungsan blommar = vår.
Imorgon sjunger Håkan Hellström för oss på Cirkus = ännu mera vår.
På lördag sitter jag i Ekonomikumparken i Uppsala och dricker rosé
med hundratals andra valborgsfirare = så mycket vår det bara kan bli.
Välkommen hem...?
Det är åtminstone några som har saknat mig i påsk.
Det blir en påsk i norr.
Nejdå, det här ser ju inte helt fel ut:
Saken är bara den att det är till fjällen jag ska. 12 grader + snö = inte kompisar. Det ena har ju som bekant en viss förmåga att utrota det andra.
Jag som hade tänkt mig en Tärnabypåsk i stil med den 2008, i stil med det här:
Jag som hade tänkt mig en Tärnabypåsk i stil med den 2008, i stil med det här:
Men utan snö i backarna blir det snarare mer i stil med det här:
Som resultat av det här:
Jodå, det kan väl gå an det också. Glad påsk hörrni! Ät mycket ägg. Och godis.
En vacker dag...
Precis hemkommen från bokrelease för min kollegas nysläppta däckare. Och jag längtar redan efter releasefesten för min egen första bok. Alla jag känner ska bjudas in, med en väl layoutad inbjudan. Bubbel, snittar och mingel, ja fint ska det vara. Ett tjusigt tal ska jag hålla där jag tackar alla som stöttat mig och gett mig inspiration. Sedan ska vi skåla, innan jag tar på mig mina fräcka författarglasögon, sätter mig i en fin fåtölj och signerar alla böcker med personliga hälsningar, den ena fyndigare än den andra.
Nu återstår bara att skriva den där boken...
Det är så vi gör´t (fortfarande).
En Camilla, mängder av hemmagjord sushi, en flaska rött och en skål med noga utvalt lösviktsgodis. Som det vore hösten 2009, Nygatan, Norrköping.
Fast nä. För det är nu, det är Stockholm våren 2011 och vi kör på med högsta hastighet.
Det är såväl flärdfulla som proppfulla helger, Söderrundor som kanhända slutar med dans dans dans, kanhända på flummiga efterfester i konstiga konstlokaler, men allt som oftast med kollektiv nattmacka och en hög med vänner på en tjock luftmadrass i Midsommarkransen.
Ungefär så ser det ut. Plus en himla massa work work work. Och en och annan after work.
Stockholmskärlek på hög nivå. Bokstavligen. Från söders höjder.
(Förresten, håller denna blogg på att förvandlas till en ständig bildkavalkad a´la hipstamaticförkärlek? Hm? Jo. Äsch då.)
Snön smälter och luften andas vår.
En systeryster på strostadsbesök.
Tre av de finaste fina på storstadsbesök.
På Strands våffelbrunch kunde man göra våfflor med hallonmousse, lakritsströssel, lakritssås, grädde. Eller chokladpudding, rostad kokos och kolasås. Eller bara alltihopa på samma.
Luletjejorna invaderade storstaden. Det blev vinbox med mexikanskt och tårta, det blev shopping av vackra saker och dans hela natten till fötterna värkte. Fy så fint det var. Nu är det snart helg igen och jag får nya fina helgsambos och det är knappt så jag hänger med. Men det gör inget. Det är vår i luften, det är fullt upp, det händer saker och jag gillar´t.
Det var helg, det var sol, och livet var sådär väldigt vackert i all sin enkelhet.
Fredag: Öl, hamburgare och överraskande svängig spelning med Kaizers Orchestra på Debaser.
Lördag: Kransen, Hornstull, Tanto, Årstaviken, Skanstull, bort mot Hammarby sjöstad, Gamla stan, och så Hornsgatan hemåt igen. Evighetslång promenad som aldrig ville ta slut. Staden, människorna - så glada och snygga att man bara inte ville gå in igen.
Söndag: Vintervikspromenad på isen, halvsova på en brygga med ny spellista i lurarna.
Och jo, jag vet att jag är sist på den här bollen. Fascinationen över hipstamatic. Men oj, så vacker tillvaron blir genom den lilla magiska linsen! Ni får helt enkelt stå ut med min hipstamaticförälskelse ett tag. Lugn, det är nog bara nyhetens behag, som med så mycket annat. Det lägger sig nog snart.
Hej vår!
Två himmelska avocadomackor i magen och nya solbrillor som väntar på att användas.
Hej våren, nu kommer jag ut till dig!
Dagens utsikt:
Blåbyxorna, tofflorna och så Macbooken. En pålitlig kombination för en dag som denna.
Medalj - ja tack!
Äntligen! Sol i ögonen, lite godare hälsa samt stålar - ja tack!
Frågan är bara vilken gren jag ska ta medalj i...?
Punkt för nu.
Upp och ner och upp igen. Det har varit mycket nu.
Men nej hörrni, nu sätter jag punkt för ett tag och drar hit:
Perth, Australien.
3 veckor med världens bästa hon:
Och fy tusan, så bra det kommer bli!
Hejsålänge!
Var är gräset grönast?
Lyxproblem, i-landsproblem, eller bara typiskt oss 80-talister? Friheten. Valfriheten. Så vackert i teorin, men i praktiken så ångestfyllt. Alla dessa val som ska göras och som bara måste bli rätt. Friskt vågat, hälften vunnet, våga hoppa, is i magen. Magkänslan, följa magkänslan. Men om magen inte känner något?
Och tänk om gräset är grönare på andra sidan, tänk om det inte är det och tänk om man aldrig hittar det grönaste gräset? Ska man nöja sig då eller fortsätta leta? Rastlösheten, den ständiga rastlösheten. Det oupptäckta och oförutsägbara lockar, det trygga känns oförtjänt tråkigt och fegt. Se sig om, måste vidare. Framåt framåt, inte fastna.
Jag valde. Rätt? Det vet jag inte. Men jag gjorde i alla fall ett val.
Don´t shit where you eat.
I veckan har jag lärt mig hur en riktig after work går till. Alltså inte en AW i stil med NT:s torsdagsöl. Inte heller de Carmen-AW som jag och mina tjejor är väldigt bra på. Utan en regelrätt AW. Så här: tre öl på tre olika ställen, avrunda vid tio och tänka att det är en dag imorgon också. Och så vips, är man pigg och fräsch när den där morgondagen kommer också. Fantastiskt!
Övrigt som min goda vän a.k.a livscoach lärt mig:
- Don´t shit where you eat.
- Gå hem (SJÄLV) i tid.
- Kom ihåg mellanregistret!
Allt annat hon lärt oss, vad sakerna står för samt hur det går att efterleva dessa råd - det är en annan historia.
"Jag går ner till Årstaviken..."
Först kommer en helg. Sen jobb tre dagar. Sen en helg igen. Och så direkt efter det - en helg till. Det är så det är, så här i högtidernas tider. Fint tycker jag. Massa tid till att göra precis vad man känner för. Som att promenera Midsommarkransen - Slussen via Hornstull strand och Årstaviken. Eller sushifrossa med vänner, spontan-gå-ut och öla.
2011 hittills? Klart godkänt.
Sånt där som vi gör uppe i norr.
Alltså. Jag tänkte skriva några rader. Om julen, om året som gick, om det nya året. Men efter fjortontimmarstågresa med bristfällig sömn på hård brits (Brist. Brits. Ha. Ha.) där kupékamraten ovanför hängde ner över min brits och brölade spöklika saker i sömnen... så är huvudet liksom inte med. Så de där raderna får komma en annan gång. Istället blir det bilder.
Fast förresten blev det ju några rader nu. Ändå.
Gammelstad.
Antingen så tar man vägen till Boden. Eller så till Luleå.
Ibland är det inte svårare än så.
Minstingsystern hade plötsligt vuxit ikapp de andra systrarna.
Och dessutom blivit starkare än oss.
Det kom en tomte i år också. Han var tjock.
Och stark, som orkade bära så många klappar till alla snälla barnen.
Långfärdsskridskor på Luleälven.
Täckbyxor till krogen är ett måste i Luleå.
I alla fall nu. När man är smart nog att fatta det.
För att vara en riktigt bra chaufför som klarar snöröksvägarna med glans,
så måste pappa matas med svart kaffe ur gul termos under färden till Kåbdalis.
Nästan helt tomma backar och en Burton.
Stundtals så bra att antalet minusgrader och de bitande kinderna glöms bort.
Home is where your heart is.
Året har drygt elva dagar kvar, och dessa ska spenderas hemma. Hemma som i Luleå. Mitt egna lilla hem i Midsommarkransen är också hem. Men nu åker jag hem. Från mitt hem. Sen tillbaka till mitt hem. Ja, ni fattar. Jag har två hem. Ibland fler. Fast vad spelar det för roll, egentligen.
Hem är där jag känner mig hemma.
Hur som helst. När jag var hemma ifjol såg det ut ungefär såhär...
...jag var såhär glad...
...ocb hängde med bland annat dessa fina människor.
Får se vad detta år har att erbjuda.
Luleåjulen 2010 - då kör vi!
För det är ingen vanlig dag...
Grattis min finaste Camilla!
Jag saknar dig.
