Hur jag hamnade i Norrköping och vad jag sysslar med här
Okej. Nu reder vi ut det här, ifall någon skulle ha missat att hänga med i svängarna. Så här är det:
I Norrköping finns det även en ström, som heter Motala ström. Den kan man promenera runt, mycket trevligt.
Hej jag heter Elin, jag är född och uppvuxen i Luleå, jag pluggar på JMM i Stockholm, men bor just nu i Norrköping. Här i Norrköping ska jag vara i tio veckor för att praktisera på Norrköpings Tidningar. Förutom att vara Sveriges äldsta tidning och en av världens tio äldsta tidningar, så är det en plats full med superhärliga redaktionsmänniskor, där jag trivs som fisken i vattnet.
Hit traskar jag alltså varje morgon. Eller eftermiddag, nu i veckan, eftersom jag är nattredigerare och börjar först 14.30. Jag provar alltså på olika avdelningar på denna tidning. Reporter, dag- och nattredigering och webb. Vilket är hela grejen med det här med praktik, att prova mig fram och lära mig så mycket som möjligt, för att förhoppningsvis komma på vad det är jag vill "bli när jag blir stor".
I Norrköping hyr jag en finfin lägenhet i andra hand, tillsammans med Camilla.
I Norrköping finns det, som ni kan se, spårvagnar. De kör lite kors och tvärs, och är tydligen de som bestämmer här i stan. Eller nja, men åtminstone i trafiken. Så om ni vill komma och hälsa på här i Norrköping (vilket alla såklart är välkomna att göra), se upp för spårvagnarna!
Och, till dig Marie, i Norrköping finns det även ett ställe som heter Hallings. Jag vet inte vad det är för ett ställe och vad Hallings nu pysslar med, men huset och skylten är åtminstone tjusiga.
Så. Det var allt i lektionen Hur jag hamnade i Norrköping och vad jag sysslar med här. Frågor på det?
Lillasysterbesök
När en lillasyster är på besök över helgen kan man roa sig med en massa saker. Till exempel att laga älgstek som mamma skickat med hemifrån. Eller dricka gott rödvin, gå på fest med trevligt redaktionsfolk och tillsist gå ut och dansa järnet på Palace. Eller under söndagspromenaden hitta så många lustiga träd som möjligt, som man sedan kan gömma sig i eller posera vid på ett eller annat vis.
Det är fint att ha en lillasyster.
De kallar det för snökaos
24 november. En månad kvar till julafton. Och så här såg det ut när jag tittade ut genom balkongdörren imorse:
De kallar det för snökaos. Snö + kaos. Tydligen så är snö alltid lika med kaos, åtminstone då det gäller snö som dykt upp i de delar av landet som ligger söder om Sundsvall. Blixthalka, bilköer, olyckor, trafik som lamslås. Nämen surprise, det kom snö i år också, oh shit!
Något som är ännu mer oroväckande löjligt (åtminstone för en Norrbottning som jag, som är uppvuxen med att snö absolut inte är lika med kaos), är att jag nu under morgonen redan hunnit se fyra personer yra förbi här utanför med paraplyn i sina händer. Paraplyn! Som de placerar snett framför sig, som en slags sköld, som ska skydda dem från att få snö på sig. Snälla ni, paraplyn har man när det regnar! På med vantar, mössor och halsdukar vetja, rätt däck på bilarna, sakta ner i trafiken och let´s face it; det är vinter. Det blev vinter i år också.
Du vännen
Jag letar och letar, men idag hittar jag inga ord.
Nej idag sitter jag bara här och känner mig tom och maktlös.
Över hur orättvist livet kan vara emot oss och de vi tycker om.
Och det gör ont inuti mig bara då jag försöker föreställa mig
hur ont det måste göra inuti dig.
Jag finns här och tänker på dig, min fina fina vän.
Långt borta, väldigt långt borta
Det har gått 18 dagar sen vi sist sågs.
Det är ungefär 140 dagar tills vi ses nästa gång.
Idag saknar jag dig väldigt mycket.
"Holidays are comming, holidays are comming"
Precis när jag slår på tv:n så sveper årets Cocacola-julreklam förbi i rutan. Och tidigare idag trillade de första snöflingorna ner över Norrköping. Inte för att jag kunde gå ut och dansa runt ibland dem med armarna utsträckta, försöka fånga flingorna med min tunga eller lägga mig ner och göra snöänglar. Så där som man gjorde när man var liten, då första snön kom. Nej, för jag har jobbat hela dagen. Och när klockan passerat fem och jag sprang ut, redo att möta den första snön, så var den borta. Men ändå. Första snön, första Cocacola-julreklamen. Det är en fin dag idag.
Snöängel i Hagsätra, i början av 2007
När benen bara vevar på
Jag kutar ner för stigen mot Rododendrondalen. Brantare och brantare, benen vevar på, snabbare och snabbare. Omöjligt att stanna nu. Tar vara på min superfart och kutar vidare, flyger fram. Stigen snirklar sig fram längs med vattnet. Fullt av vattenpölar, spår av dagens spöregn. Jag studsar över dem, sträcker ut benen allt jag kan, studs studs. Fast benen är för korta, splash, vita gympadojjor rakt ner i en lerpöl, äh struntsamma, kutar vidare. Omöjligt att stanna nu.
Ett gäng änder som sover i vattenbrynet rycker till, inte beredda på en kutande gulklädd varelse som studsar fram med raketfart på stigen ovanför. Jag andas in den svala, friska luften. Den rensar, ger mig mer energi. Revolt III i ipodlurarna. Svetten rinner men orken tar inte slut, inte än. Ler mot en likasinnad som kutar emot mig från andra hållet, hon ler tillbaka. Framåt, vidare, medan jag tänker på vad fasiken jag sysslat med på det trista löpbandet innanför gymmets stela väggar tidigare i höst. Det är ju det här som är att jogga, på riktigt, tänker jag och fortsätter framåt längs elljusspåret, förbannat glad över min återupptäckta joggingpassion. Kom igen, lite till. Omöjligt att stanna nu.
"Håll tassarna borta från min bil"
Helgens skönaste:
Norrköpingshelg i massor
Det var tänkt att bli en slöhelg. En helg full av ingenting. Men så på torsdagskvällen plingar det i telefonen, och bara ett dygn senare kliver Jeanna och Eva av tåget vid Norrköpings station. Så blev det en helg full av massor istället. Och massor visade sig ju vara så jäkla mycket bättre än ingenting.
Tack fina töser, för att ni kom hit och satte guldkant på Norrköping! Gör det fler gånger, gör det jämt! :)
När det värmer
"Elin, du har besök". Så plötsligt traskar Gösta in på redaktionen. Ja Gösta, han med äppelträdet och kolonilotten (se förra blogginlägget). En blomma har han i sin hand. En blomma som han vill ge till mig. En blomma, för att han och Barbro var så glada över att reportaget blev så bra. En blomma, som nu står högt uppe på ett skåp intill mitt skrivbord, så att alla kan se.
Fina fina Gösta och Barbro, tack! Och fina fina alla andra läsare, som på ett eller annat sätt gör den ansträngningen att höra av er till en journalist för att säga att något de gjort var bra. Som inte bara tänker tanken då de bläddrar i tidningen till morgonkaffet, utan som faktiskt skickar iväg det där mejlet eller ringer det där telefonsamtalet.
Ni ska veta att det värmer.
Fina fina Gösta och Barbro, tack! Och fina fina alla andra läsare, som på ett eller annat sätt gör den ansträngningen att höra av er till en journalist för att säga att något de gjort var bra. Som inte bara tänker tanken då de bläddrar i tidningen till morgonkaffet, utan som faktiskt skickar iväg det där mejlet eller ringer det där telefonsamtalet.
Ni ska veta att det värmer.
Voff! Och gröna fingrar
Dessa gobitar gosar jag med på arbetstid. Eller, skriver om, åtminstone.
Och så får jag lära mig Göstas bästa knep kring hur ett Signe Tillisch-äppelträd ska beskäras.
Jan-Olov får heta Madeleine
I somras skrev jag om Jan-Olov Madeleine Ågren, som kämpade med att få kalla sig för Madeleine i andranamn. Namnet Madeleine har han själv nyttjat länge, men då han ansökte om att få använda namnet även officiellt fick han avslag från Skatteverket. Madeleine ansågs inte vara ett lämpligt namn för en man, då det inte var "förenligt med svensk namntradition".
Och jag bara suckade. Över att det ska vara så förbannat svårt för en vuxen människa att få ta sina egna beslut och bestämma över sig själv, så fort de besluten råkar strida mot det någon har bestämt ska anses vara "normalt" och "korrekt" i dagens samhälle. Känner sig Jan-Olov som en Madeleine ska han väl för tusan få bära namnet Madeleine! Punkt.
Så imorse, då jag kikade in på kuriren.nu för min obligatoriska Luleå-update, blev jag oerhört glad. Jan-Olov får heta Madeleine! Någon vettig människa på Länsrätten har tydligen insett att 45-åriga Jan-Olov själv kan avgöra vilket namn han trivs med.
Ännu vågar han inte hoppas, eftersom Skatteverket fortfarande kan överklaga beslutet. Men kanske kanske kan det finnas en gnutta hopp ändå, mitt bland alla dessa ibland så byråkratiska, trångsynta och mallade stenålderslagar och praxis som styr över oss. Så jag håller tummarna. För Jan-Olov Madeleines skull, och för alla andra där ute som brottas med samma dilemma. Att inte få vara den de vill vara.
Och jag bara suckade. Över att det ska vara så förbannat svårt för en vuxen människa att få ta sina egna beslut och bestämma över sig själv, så fort de besluten råkar strida mot det någon har bestämt ska anses vara "normalt" och "korrekt" i dagens samhälle. Känner sig Jan-Olov som en Madeleine ska han väl för tusan få bära namnet Madeleine! Punkt.
Så imorse, då jag kikade in på kuriren.nu för min obligatoriska Luleå-update, blev jag oerhört glad. Jan-Olov får heta Madeleine! Någon vettig människa på Länsrätten har tydligen insett att 45-åriga Jan-Olov själv kan avgöra vilket namn han trivs med.
Ännu vågar han inte hoppas, eftersom Skatteverket fortfarande kan överklaga beslutet. Men kanske kanske kan det finnas en gnutta hopp ändå, mitt bland alla dessa ibland så byråkratiska, trångsynta och mallade stenålderslagar och praxis som styr över oss. Så jag håller tummarna. För Jan-Olov Madeleines skull, och för alla andra där ute som brottas med samma dilemma. Att inte få vara den de vill vara.
Dan före dan före... Ja jäkligt många dagar före!
I lördags var jag och Camilla på julmarknad. Ja, julmarknad. I början av november. Men tänka sig, hur skeptiska vi än var innan så drogs vi med. Alla söta små tomtar och glittrande julstjärnor tog oss med storm. Den finaste lilla röda adventsljusstaken vi kunde hitta fick till och med äran att följa med oss hem. För nej, vi kunde bara inte låta bli. Så nu sitter vi här och pratar lussebullar och glögg. Och räknar ner dagarna tills vi får tända vår fina lilla ljusstake. Akut jullängtan i början av november, har jag blivit galen?!
Och ja, tågbiljetterna är bokade! Det blir en vit jul i år också. En Luleåjul.
Och ja, tågbiljetterna är bokade! Det blir en vit jul i år också. En Luleåjul.
Introduktion: Elin-Camilla-sambolivet
Vi kastar oss ner i vår blommiga soffa. Guacemole, köttfärs och majs geggas ihop och trycks ner i ett ljummet bröd. Tacos. Vi pustar ut. Första veckan avklarad. Avklarad med glans, dessutom. Heja Norrköpings Tidningar! Högsta betyg så här långt. Glöggpremiär, papperslösa flyktingar, kolonilotter, miljöpartister, handikappade barn och vårdhundar är några av ämnena vi avverkat i veckan. Och det här var bara början, bli-varma-i-kläderna-veckan. Mer blir det, vill jag lova. KUL är det, vill jag lova.
Och Norrköping då? Lägenheten? Hur har vi det? Ja, det vill vi ju allra helst att ni ska ta reda på genom att komma hit och hälsa på oss, förstås. Men. Ett litet smakprov kan vi allt bjuda på. Varsågoda, en rundtur från en helt vanlig vardag i Elin-Camilla-sambolivet:
Vi börjar i köket, med lite härlig svennemat i form av fiskpinnar och pulvermos.
Voilá!
Camilla guidar oss vidare till vår favorithörna i köket: paradistapeten!
Så går vi vidare in i vardagsrummet, eller den del av
vardagsrummet som förvandlats till mitt sovrum,
som dessutom fungerar som mys- och spelhörna!
Så vidare till vardagsrummet, och den blommiga soffan!
Tillsist avslutar vi i Camillas sovrum,
som här skildras via den fantastiska
helkroppsspegeln/garderoben.
Så åter till den blommiga soffan, där kvällen fortsätter. Med varsin godispåse i handen. Fredagskväll, första veckan avklarad. En välförtjänt helg väntar...
Jag tänkte inte åka hem till jul
Jag tänkte inte åka hem till jul. Äh, jag klarar mig, julen är väl ingen stor grej, det kommer fler jular... Tänkte jag. Men så har andra tankar börjat smyga sig på. Tankar på snö, julgran, tänd brasa, julstämning... Och igår ringde Malin. Jag saknar Malin. Jag saknar min familj, jag saknar vårat hus, jag saknar Luleå. Tänkte att jag skulle vara cool, att jag inte skulle bry mig. Men det gör jag, tydligen. Jag är mer hemmakär och julkär än jag trodde. Ska jag åka? Jag tror att jag måste åka. Finns det biljetter kvar? Fan, det måste finnas biljetter kvar!
Förändring
En stad byttes mot en annan stad.
Hejdå Stockholm! Just nu känns det faktiskt mest bara skönt att slippa allt som
har med tunnelbaneåkande, storstadsstress och förortstristess att göra.
Men okej, jag erkänner, visst kommer jag att sakna dig en smula.
Hej Norrköping! Gångavstånd överallt, lagom många affärer att välja mellan,
Motala ström, allén längs Södra Promenaden... Mmm, det här känns lovande,
jag gillar dig redan!
En skola byttes mot en praktikplats.
Inget mer skolbänksnötande på Södertörn,
inga Flashscript, ingen tentahets och inga ändlösa seminarium.
Istället ut i verkligheten på Norrköpings tidningar,
med äkta intervjuer, äkta deadlines och bylines.
En sambo byttes mot en annan sambo.
Hejdå min finaste Adam! Tack för i höst, hoppas du får det
alldeles alldeles underbart på dina äventyr. Vi ses i april, i Kina!
Hej min sötaste Camilla! Jag känner på mig att vi kommer
ha tio grymt roliga veckor tillsammans, här i vår tjusiga lya.
Adamsambo, på höstpicknick vid Djurgården i Stockholm.
Camillasambo, på bron över Motala ström i Norrköping.
Hejdå Stockholm! Just nu känns det faktiskt mest bara skönt att slippa allt som
har med tunnelbaneåkande, storstadsstress och förortstristess att göra.
Men okej, jag erkänner, visst kommer jag att sakna dig en smula.
Hej Norrköping! Gångavstånd överallt, lagom många affärer att välja mellan,
Motala ström, allén längs Södra Promenaden... Mmm, det här känns lovande,
jag gillar dig redan!
En skola byttes mot en praktikplats.
Inget mer skolbänksnötande på Södertörn,
inga Flashscript, ingen tentahets och inga ändlösa seminarium.
Istället ut i verkligheten på Norrköpings tidningar,
med äkta intervjuer, äkta deadlines och bylines.
En sambo byttes mot en annan sambo.
Hejdå min finaste Adam! Tack för i höst, hoppas du får det
alldeles alldeles underbart på dina äventyr. Vi ses i april, i Kina!
Hej min sötaste Camilla! Jag känner på mig att vi kommer
ha tio grymt roliga veckor tillsammans, här i vår tjusiga lya.
Adamsambo, på höstpicknick vid Djurgården i Stockholm.
Camillasambo, på bron över Motala ström i Norrköping.
