Fredag, och redan har forsta veckan svischat forbi. Intensiv, spannande och full av nya upplevelser. Rollen som larare, som innan kandes valdigt frammande, ar nu nagot jag sa smatt borjar komma in i. Om formiddagarna haller vi i lektioner for barnen i byn en bit bort, de fattiga zigenarna, som jag skrev om tidigare. Sedan aker vi hem med tuktuken, for att ata lunch, dricka te och ta det lugnt i solen.

Pa eftermiddagarna gar vi ivag nagra hundra meter bort, till the government school som ligger har i samma by. Dar ar det nagot mer organiserat, med en rektor, flera larare och riktiga klassrum. Aven dar delar vi upp klassen, sa att jag och Lollo haller i egna lektioner. Dock med en hel del oversattningshjalp fran Madan eller Sanjeev, eftersom barnen knappt kan nagon engelska alls utan bara pratar hindi eller deras eget sprak. Var uppgift ar med andra ord att lara barnen engelska. Vi lagger upp lektioner helt sjalva, vilket ar en rejal utmaning. Det har blivit lite kaosartat sa har de forsta dagarna, eftersom det ar svart att veta hur mycket barnen forstar, hur mycket de redan kan samt pa vilket satt de bast lar sig. Men vi gor framsteg. Barnen verkar i alla fall tycka vara lektioner ar roliga, och forhoppningsvis lar de sig aven nagot.

Helg nu, som sagt. Ska bli skont att ta det lugnt i tva dagar, samla och smalta alla intryck fran veckan, och ladda batterierna infor nasta vecka. Nu forst ska jag ge mig i kast med veckans andra dusch. Det ar bucket shower som galler, dvs man duschar genom att halla hinkar med vatten pa sig, vilket ar lite av ett projekt. Att bli helt ren ar i princip omojligt, for sa fort man gar ut igen blir man dammig och sandig. Men men, skont att atminstone fa lukta gott och latsas kanna sig lite ren! Och kunna ta pa sig lite rena klader efterat. Har i princip gatt runt i samma skjorta och byxor hela veckan har, vilket borjar kannas sadar lagomt ofrascht... Sen ikvall blir det cooking class, dar vi ska fa lara oss laga lite indisk mat, och lite senare fredagsmys.

Ha en riktigt skon helg allihopa!

Ska forsoka mig pa att ladda upp nagot foto eller tva senare, Internet har ar dock otroligt segt sa far se hur det gar!

Indienlivet borjar komma igang har for var del, och igar var det dags for den forsta volontardagen. Vi borjade med att bli upphamtade av en tuktukchauffor, som tog oss fram pa allt fran rejala motorvagar till kringelkrokiga och guppiga lergangar. Efter en bra bits akande var vi framme vid det som kallas skola, men som i mina ogon mest bara bestar av en sandig gard och en betongbyggnad med ett nio kvm stort rum.

En klunga med ett 20-tal barn stod redo och motte oss da vi kom, for att direkt hoppa i famn pa de andra volontarerna, som de ju kanner sedan innan. Men de var inte desto mindre valkomnande mot oss, trots att vi for dem nog bara ar konstiga vita framlingar kladda i markliga klader. Genast var de framme och granskade oss fran topp till ta. Sa otroligt sota, med sina stora ogon och annu storre leenden. De kande pa vara bleka hudar och ljusa har, skakade hand med oss, ville kramas och pussa oss pa kinden, och fraga: How are you? What's your name? Are you married? Tydligen ar det valdigt markligt just att vi inte ar gifta, trots att vi ju anses som valdigt vuxna, redo att bade gifta oss och ha barn.

Forst sag vi till att barnen tvattade sina hander och ansikten. Dessa barn far knappt tvatta sig alls annars, och an mindre duscha. Deras kroppar, har och klader ar tackta av ingrodd sand och lera. Lite gnuggande med tval och vatten ar med andra ord mer an nodvandigt.

Sedan delade vi in dem i tva grupper. Johanna, Jessica och Sanjeev tog ansvar far de yngre inne i klassrummet, medan jag, Lollo, Martin med Madans hjalp holl lektion utomhus for de nagot aldre, som kommit en bit langre med engelskan. Huvud-axlar-kna-och-ta, Simon says, veckodagar och manader var dagens huvudovningar. Darutover gick mycket tid till att se till att de sitter still, ar tysta, inte slass, stannar kvar pa lektionen, och till att valkomna alla nya barn som droppade in allt eftersom och ville vara med. Nagra fardiga klasser finns med andra ord inte, hit kommer och gar barnen i byn som de vill och kan. Rorigt och ostrukturerat ar bara fornamnet. Men allt maste borja nagonstans, och Madan jobbar for fullt med att forsoka fa fler av byns befolkning att forsta vikten av att lata sina barn komma till skolan. Forhoppningen ar att bygga upp och utveckla det har med skolgangen, som for de flesta i byn har ar nagot valdigt nytt och frammande.

Madan tog aven med mig och Lollo pa en promenad genom byn, for att visa hur livet i en typisk indisk by kan se ut. Varje familj har runt 3-7 barn var, som de egentligen varken har rad eller tid att ta hand om. Darfor gar manga barn bara runt for sig sjalv om dagarna, medan kvinnorna ar upptagna med att arbeta i hemmet. Mannen syns knappt till alls, enligt Madan sitter de mest och spelar kort med varandra hela dagarna. Hur manniskorna bor varierar, en del har stora, rena och rejala talt med ordentliga avdelningar for matlagning och annat. Sedan finns det dem som i princip bara bor under ett tak gjort av halm, mitt bland getter, rattor och flugor. Vatten maste de hamta fran en lacka i en vattenledning en bra bit bort.

Men, trots allt elande och all orattvisa, sa ler manniskorna. De ler, vinkar och halsar pa oss da vi kommer. Ler mot varandra, pratar och hjalps at och verkar glada. Uppriktigt glada. Och det ar en speciell kansla att se.

Idag ar det Republic Day har i Indien, en hogtidsdag som innebar att ingen arbetar och att det mesta ar stangt. Vi borjade dagen med att promenera till skolan som ligger har bredvid. Hundratals barn satt samlade pa marken framfor en slags scen, och allas ogon tittade stort mot oss da vi kom. Dansupptradanden, sanger och tal, som vi inte forstod ett enda ord av, var vad vi bjods pa dar fran scenen.

Vi fick sitta pa en bank lite langre bak, och ibland tror jag nog att det var fler ansikten riktade mot oss an mot det som hande pa scenen. Jag har nog aldrig tidigare kant mig sa exotisk! Det var harligt att fa traffa alla barnen, sa otroligt sota. Och valdigt glada, speciellt nar de stolt far glansa med de fa ord som de kan pa engelska: What is your name?, How are you? Sjalva volontararbetet har inte borjat an, men imorgon ska vi aka runt och besoka skolorna och introduceras till arbetet, vilket ska bli riktigt spannande!

Annars har vi hittills mest bara agnat oss at att forsoka stalla om dygnet, komma in i livsstilen har pa campen och lara oss hur allt fungerar. Vi har insett att det finns hur mycket som helst att lara oss nar det galler den Indiska kulturen, religionen, sociala normer och regler. Mycket kanns vid forsta anblicken markligt, och skiljer sig rejalt fran allt vad vi tidigare sett och ar vana vid hemma i Sverige. Men vi har redan fatt en bra forsta introduktion och kommer att fa lara oss mer och mer varje dag.

Alla som bor har ar hur valkomnande och gulliga som helst mot oss, och vi kanner oss redan som hemma. Forutom Madan (som ar en slags director over det hela) och hans familj och slakt som bor har, finns ocksa tre andra volontarer: en svensk tjej, en svensk kille och en engelsk tjej. Och en hel del djur, som aven de ses som familjemedlemmar. Aven djuren verkar marka att det ar nytt folk har pa campen, speciellt en stor svart buffel som staller sig upp, frustar och stirrar argt sa fort han far syn pa oss. Som en slags vakthund, fast mycket storre och mycket laskigare. Som tur var ar han fastkedjad, sa det ar ingen fara.

Strax ar det dags for var forsta hindilektion. Fram till dess tankte jag lagga mig ner med en bok ut i solen. Nar vi ar ute bland folk ar det heltackande klader som galler, dvs langarmad skjorta och linnebyxor. Men har uppe pa overvaningen dar vi bor ar det okej att ligga ute och sola lite, vilket ar riktigt ljuvligt! Langesedan man kande en varmande stralande sol mot sina kinder...

"Lita inte pa nagon", sager var nya indiska van nar vi sitter i hotellobbyn i Istanbul och vantar pa transfer mot flygplatsen.

"Och hoppa aldrig in i en bil med tva killar", tillagger han. Anda ar det inte annat an trygg jag kanner mig, da jag en flygresa senare sitter dar i bilen med tva indiska man som tar oss fran flygplatsen i New Delhi.

Bilen korsar tutandes fram mellan lastbilarna som belamrat motorvagen, samtidigt som lardagsnatten gar mot sondagsmorgon. Solen gar upp och snabbt blir det ljust ute. Det landskap som vi tidigare bara anat genom morkret blir nu fullt synligt utanfor fonsterrutan. Morgondimman ligger kvar en stund mellan traden, over akrarna och bland bergen som skymtar borta i horisonten. Det ar maktigt, riktigt maktigt.

Vi stannar till vid en slags restaurang for att ata frukost; chips, juice och chaite. Antligen far jag kanna smaken av akta indiskt chai. Det smakar sotare och mer, an det jag tidigare kopt fran mataffaren hemma i Sverige. Och mycket chai kommer det bli, det har jag forstatt, efter att hittills idag redan ha blivit bjuden pa fyra koppar.

I kon till restaurangtoaletten, som inte ar sa mycket till toalett, stirrar de indiska flickorna pa oss, pekar och ler. Vi ler tillbaka. Bilfarden fortsatter sedan medan den typiska indiska musiken strommar ut fran bilstereon. Utanfor har morgonrusningen just borjat, en ganska lugn morgonrusning eftersom det ar sondag. En fullproppad buss tutar och kor om oss, en hast galloperar forbi dragandes pa en karra dar nagra barn kampar med att halla sig kvar. Kvinnor tackta av fargglada vackra tyger gar langs vagkanten, med krukor och korgar pa huvudena. Nagra man har samlats vid en stor eld. Mopeder, tuktuks, traktorer, cyklar kor omkring kors och tvars, bland bufflar, getter, hundar och grisar. Plotsligt korsar ett led av dromedarer gatan, fint utsmyckade, dragandes pa fullastade vagnar. Och overallt manniskor. Manniskor, manniskor, manniskor.

Efter ungefar sex timmars bilresa ar vi framme i byn utanfor Sikar, som under de narmsta veckorna kommer vara vart hem. Vi far genast varsin kopp chai, varsin rod prick ditmalat i pannan, och ris kastat i haret. Och just nu kanns det som om jag skulle sova i tre dygn, sa trott ar jag av allt resande och alla intryck. Men vi mar bra, vi ar framme och ar i valdigt goda hander har bland de underbara manniskorna pa campen.

Det har landet har bara pa nagra timmar slagit mig med hapnad, och jag ar saker pa att det kommer fortsatta att gora det.

Missa inte!
Solen i ögonen - en film om Lars Winnerbäck, 21.00 SVT1.
En timme med sol i ögonen och ljuv musik i öronen, av självaste Lasse. 
Kan onsdagskvällen bli bättre?!

Åt lunch med två nya journalistpraktikanter idag.
"Hur många terminer har du kvar nu då?" frågade den ena.
"Det här är den sista" svarade jag.
"Jaha, så då tar du examen nu i vår?"
"Ja. Eller nej... Nu snart... Eller. Nu på...fredag. Fredag!"

Så gick det upp för mig. Jag tar examen, nu på fredag. Nu på FREDAG. F-R-E-D-A-G. Fattar jag det? Svar: nej.

För, det var ju nyss som jag satt där hemma i Luleå. Med framtidspanik, googlandes runt bland en massa utbildningar, en massa möjliga vägar att vandra. Så hittade jag den, drömutbildningen. Och slängde inte en ansökan. Inte för att jag hade tänkt börja plugga, nej. Men jag slängde in en ansökan, bara för att. För att det ju faktiskt lät som drömutbildningen.

Så drog jag till Thailand och backpackade i en månad. När jag kom hem låg antagningsbeskedet där och blängde på mig. Jag hade kommit in. Jag hade valt en väg att vandra, och jag var otroligt sugen på att vandra just den vägen. Jag packade mina grejer, flyttade ner till den stora främmande huvudstaden, där jag knappt kände en endaste kotte. Så drog det igång. En introduktionskurs i journalistik, köpte på mig all kurslitteratur som jag tragglade mig igenom redan första veckan, "så skriver du ett pratminus",  "så skriver du rubriker och inte etiketter", "si och så många ord bör en ingress bestå av"... Så fortsatte det, med reportagekurs, b-uppsats, c-uppsats, exjobb, och så hipsvips var det dags för praktik.

Däremellan träffade jag några som just nu är bland de viktigaste personerna i mitt liv. Jag lärde mig en hel massa om journalistik, men också en hel massa om mig själv, om personerna omkring mig och om livet i allmänhet. Och hade tre av de roligaste åren i mitt liv.

Första bilden av Stockholm som hemma.


Första bilden tillsammans med min finaste Jeannatös.


Jeanna, Eva och jag, på första festposegruppbilden,
(...och fler skulle det bli, många fler...)


Den där Kvällen med stort K, i Karins lya i Högdalen.
Kvällen då vi fann varandra genom Winnerbäck och en gitarr.


En av de första galna nätterna ute i Stockholmsvimlet tillsammans,
(...och fler skulle det bli, många fler...)


Så kom fantastiska Camilla in i våra liv,
som en stormvind,
med en gitarr i sin famn och ett hjärta av guld.


Och det blev den ena fina stunden efter den andra...


Så blev det vår, vår första Stockholmsvår.


Och vår alldeles egna Sweet Marie kom in i våra liv.


Matlådestunderna blev värdefulla stunder,
andrum mellan långa föreläsningar, surrande datasalar och tentaångest.

Och så nu. Nu på fredag. Är det alltså dags för examen. Rubriker är jag fortfarande värdelös på. Men jag jobbar på det. Ja, jag fortsätter jobba på det mesta, och känner mig något tveksam till att sätta rubriken färdig journalist på mig själv. Journalist på väg, snarare.

På väg ut i verkligheten. På väg på en resa som bara precis har börjat.
På väg på den väg jag är så jäkla nöjd att jag valt att vandra.

21. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej. Jag hatar ingen, hata är ett allt för starkt ord.

22. Bästa boken du läste i år?
Den första jag kommer att tänka på är En sorts kärlek av Ray Kluun. Minns inte när jag sist grät så mycket till en bok.

23. Största musikaliska upptäckten?
Markus Krunegård, Lykke Li, Veronica Maggio.

24. Något du önskade dig och fick?
Praktik på en plats där jag lärt mig otroligt mycket.

25. Något du önskade dig men inte fick?
Fred på jorden.

26. Årets bästa film?
Oj, vad har jag sett för filmer i år? Har jag sett några filmer? Hm... Spontant måste jag nog säga Patrik 1,5, Into the wild och Juno.

27. Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Jag hade ett litet tårtkalas i snabbversion på förmiddagen, innan jag åkte till jobbet. Sedan spenderade jag större delen av dagen i Överkalix, där jag skrev om en manifestation för ett mordoffer. Jobbade över, till kl 23, och den sista timmen av födelsedagen spenderades med en välförtjänt drink i handen.

28. De bästa nya människorna du träffade?
Alla härliga Norrköpingsmänniskor.

29. Hur skulle du beskriva din stil år 2008?
Klänning eller kjol, gärna något prickigt, randigt eller rött, flygande långt hår som gjorde lite som det ville, ett par sköna dojor, och som pricken över i:et antingen min kära röda trenchcoat eller Myrornajeansjackan. Elinstil, med andra ord.

30. Vad fick dig att må bra?
Mina nära och kära, oj vad ni lyfter mig och gör mig lycklig!

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
En viss gitarrspelande och sjungande snubbe i knallröda byxor;)

32. Vem saknade du?
Under större delen av året: familjen och Luleåtjejerna.
Under sommaren: Stockholmstjejerna.
Under hösten: Marie.

33. Favoritmånad?
Maj - för alla härliga försommarupptåg i både Stockholm och Uppsala.
Juni - för syrrans bal och student, och inledningen av Luleåsommaren.
Juli - för alla ljusa ljuvliga sommarnätter.
Augusti - för kräftskivor och andra sensommarfestligheter i både Luleå och Stockholm.

34. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mer ledighet , mer pengar och mer spontana infall.

35. Vilka blir dina nyårslöften?
Jag tror inte på nyårslöften. Men, jag känner på mig att 2009 kommer bli ett lysande år, det tänker jag se till.

Såhär såg det ut. När 2008 avrundades och 2009 inleddes, med hjälp av tysk schlager, mousserande vin och spontandans i vardagsrummet hos Calle.

Året har bara börjat, och redan kan jag konstatera att jag gillar 2009. Hur har året inletts då? Jo, mest med mat, sömn och musikpoppande i en bil.

Skivpoppande i bilen påväg in mot Enköping



Fika med vår egen sweet Marie

Hejdåkramar innan vi skiljs åt igen




Och så lite mer bilåkande, denna gång i strålande vintersol med Bob Marley i hörlurarna.
Reggae mitt i vintern - och man kan inte annat än bli lycklig!

Mellan två tolvtimmarsresor genom vårt långa land hann jag med en vecka hemma i mitt kära Luleå. En vecka, som förutom jobbande, festligheter, snowboardåkning, familjemys och julfirande innebar en hel massa tankar som bubblade fram, vändes upp och ner och fram och tillbaka. Och efter en rejäl känslomässig berg- och dalbana blev kontentan den att mitt kära Luleå alltid kommer vara mitt kära Luleå. Men att det just nu är en plats som jag varken kan, vill eller ska befinna mig på. Inte just nu, inte på ett tag.

Med det sagt så tycker jag att du ska sällskapa mig och Camilla här i vår nyårsskål. Så skålar vi tillsammans, och ger oss in i 2009. Ett år som jag känner på mig kommer bli alldeles fantastiskt bra.