Tar en kölapp vid det nya SL-centret. 40 nummer före mig, yes. Jag och min ryggsäck, eller snarare min ryggsäck och jag, försöker sätta oss ner på den lediga lilla yta som finns lämnad längst ut på en av bänkarna. Det går inget vidare. Megaryggsäcken är så megastor att det blir den som får sitta på bänken. Och jag utanför.

Men mitt SL-månadskort måste jag ha, så där får jag sitta. Och det känns faktiskt okej, riktigt okej. Jag väntar, men ingen Centralstationenstress, storstadspanik eller folkskygghet kommer över mig. Ingen småstadslängtan, Luleålängtan, längtan efter ett ansikte jag känner igen. Istället stortrivs jag. Spanar på alla främmande människor som vimlar förbi, påväg mot tunnelbanespärrarna. Främmande människor, spännande människor. Vackra, snygga, intressanta människor. Olika människor, människor som vågar uttrycka vilka de är. Människor som jag troligen aldrig kommer att se igen. Eller så kanske. Oförutsägbart, myllrande, ständig rörelse, alltid något som händer. Det är skönt att vara tillbaka.

Och lägenheten stod kvar. Min fina lilla förortsetta. Borde handla, borde packa upp. Men näe. I soffan, här under filten, stannar jag resten av söndagskvällen. Med fönstret öppet. Vädrar ut det gamla, in med det nya och fräscha. Tittar mig omkring, känner in, funderar. Och med en rejäl portion nudlar och ett stort glas vatten är Stockholmsstudenthösten 2008 invigd.