Jag tar på mig mina röda solglasögon då jag åker in till stan. De är de största jag har, täcker halva ansiktet, får mig att se ut som en fluga. Men det gör inget för idag är det just vad jag vill. Bli täckt alltså, fluglooken kommer bara med på köpet. Smedjegatan upp, Storgatan fram. Jag tittar ner i marken, ifall att någon skulle känna igen mig trots megabrillorna. Då och då sneglar jag upp. Jaha jaså där går hon och skjuter på en barnvagn. Eller Oj är de två tillsammans, det var otippat! Eller Men vad risig han har blivit, han som var så snygg, typ i åttan.

Jag vet inte varför, men första promenaden genom stan efter ett långt Luleåuppehåll sker alltid med blandade känslor i magen. Egentligen vill jag trampa fram längs gatorna med rak rygg och bestämda steg. Slita av mig solglasögonen, titta folk i ögonen och stanna och prata med alla jag borde stanna och prata med. Nejmen hej har du kommit hem, från storstan, jaså jaså, det var ju skönt... Och så kramas vi lite, eller bara tar i hand eller ger en lätt klapp på axeln, kanske räcker det med en nick och ett leende, för det var ju ett tag sen och så pass bra känner vi ju faktiskt inte varandra, eller gör vi det, och vem avgör sådant egentligen... Jaså jaha, vad gör du nuförtiden då, jaha så du bor kvar här fortfarande, i samma område jaha, och har skaffat hund, jamen det låter ju spännande, vad kul vad kul...

Men idag väljer jag ändå fluglooken, megabrillorna. Och spanar ner i marken och går med snabba bråttomsteg. Jag vet egentligen inte varför. Men det kändes skönast så, i alla fall idag. Gömma mig lite, spana i smyg. Avvakta, kolla läget, känna in stämningen. Inte riktigt redo, inte ännu. Och himlen är ljusblå och solen skiner, så brillorna passade faktiskt bra ändå.