Vad är en riktig journalist? Kategorier, någon? Vad räknas? Jag tror nämligen att jag härmed tagit något som kan liknas vid de allra första stegen i vandringen mot att bli en riktig journalist.

Tecken nummer ett: jag har för första gången varit i tingsrätten i rollen som reporter för en tidning. Och med en påklistrad professionell och seriös min med en touch av likgiltighet försökt visa att detta inte alls bekymrade mig nej det rörde mig knappt alls, att tingsrätten ju är vardagsmat för mig, för ja där hänger jag ju jämt och reportrar, rättegångar och förhör är ju liksom min grej, javisst. En påklistrade min som dessutom skulle dölja att jag egentligen var skitnervös, kände mig yngst och mest oerfaren av alla, samtidigt som mitt poppyred-nagellack passade lika bra bland slipsadvokaterna som en dunjacka passar på stranden, ungefär.

Tecken nummer två: jag skriver om saker som hamnar på löpet. Okej, ett löp som jag visserligen bara råkade skymta utanför godisaffären vid bion. Och okej, ett löp som kanske inte får folk att stanna upp och sätta sitt godis i halsen. Men ändå. Löpet.

Tecken nummer tre: jag har börjat få telefonsamtal från upprörda läsare. Som tycker att allt som skrivs i tidningarna nuförtiden är negativt och att jag, som den hemska journalist jag är, är med och bidrar till detta. Att jag dessutom skiter fullständigt i hur folk påverkas av det jag skriver, och att jag bara är ute efter att göra min grej.

And yes, i like it. Alla tre. Action, det händer saker. Jag skriver inte bara för att skriva, utan kanske också för att göra något viktigt, väcka någons känslor. Jag får chans att snacka för det jag brinner för, försvara journalistiken, mitt sätt att skriva och arbeta. And i like it.