Lånar ett par svartvita vantar av Lollo då jag ska cykla hem. Det är egentligen inte fasligt kallt, men vantar är mysigt. Svävar fram på syrrans rödglänsande cykel. Förbi Smultronstigen, minns festen som spårade ur i ett slagsmål. Någon hormonstinn grabb i övre tonåren hade fått i sig för mycket. Jag försökte gå emellan, inte bra idé. Förbi fotbollsplanen, där vi spelade brännboll på en av de sista klassfesterna innan studenten. Vi hette Led3b och var bäst i världen just de där stunderna.

Lisa Ekdahl sjunger i mina öron. Vem vet inte du, vem vet inte jag. Vi vet ingenting nu, vi vet inget idag. Nej vi vet inte mycket egentligen, men vi tror och känner. Att det blir bra, att det är bra just nu. Jag vill också sjunga visor med hes stämma som Lisa. Kan inte sjunga, bara i Singstar efter två glas rödvin och i duschen. Skriver istället, det är mer min grej. Kanske därför jag hoppar in några extradagar på tidningen, trots att jag har sommarlov fram till nästa vecka. Kan inte låta bli, älskar det.

Det blir varmt med vantarna på, ner med dem i cykelkorgen, inte tappa, fina vantar. Kronanbacken ner, där vi brukade ta fart och släppa helt, susa ner med en väldans fart, skrika lite då det kittlade som mest i magen. Nu vågar jag inte längre, sätter foten på bromsen och glider ner i en lagom hastighet som inte är skrikframkallande. Har blivit feg. Eller klok.

Möter en man som kämpar sig upp för backen med sin cykel. Pigg och glad! står det på hans blågula tröja. Han ser inte särskilt pigg och glad ut. Sverige är kassa på fotboll. Men det är inte hela världen, för Lollos smulpaj med rabarber smakar sommar.

Nej, vante flyger ur cykelkorgen. Bromsa, tillbaka, hämta. På med vante igen, för säkerhetsskull. Förbi Godishuset dit jag och Anneli brukade promenera trots flertalet minusgrader för att få välja mellan 200 sorters lösviktsgodis. Äta upp hälften under vägen tillbaka, sen bli spymätt men ändå fortsätta äta bara för att det var så jäklagott och för att vi faktiskt gått hela vägen dit i många minusgrader. Ner genom Freedomtunneln, där jag och Emilia brukade skrika Freedom, sådär utdraget, som i George-Michael-låten. Jag skriker det inte nu, men mumlar för mig själv. Freeeeedooom.

Lisa slutar sjunga, ipodbatteriet dör. Men det gör inget, nu är det bara en bit kvar på cykelstigen längs vattnet innan jag skymtar vårt röda hus. Jag sjunger själv istället. Vem vet inte du, vem vet inte jag. Vi vet ingenting nu, vi vet inget idag.

Bilder tagna från cykelstigen på väg hem till Notviken, hösten 2006.
Den cykelstig som jag känner bäst i hela världen, den cykelstig där jag helst av allt trampar fram.