Kära bloggläsare. Först och främst vill jag göra klart för er att det här är min blogg. Jag skriver om vad jag vill och när jag känner för det. Jag tänker inte känna några förpliktelser. Därmed tänker jag inte känna någon skuld över att jag nu inte skrivit på evigheter, inte heller be om ursäkt för detta. Allt sker på mina villkor, och ni som vill hänger med. Sådär, då är vi överens.

Eller okej då, kära bloggläsare. Sorry.

Och min ursäkt? Jo. Jag vet att den är uttjatad och klyschig, men det är faktiskt så att jag helt enkelt inte får dygnets timmar att räcka till. Vakna på tok för tidigt efter på tok för lite sömn, läsa tidningen, jobba, jobba, slänga i sig lite lunch, jobba ännu mer, komma hem från jobbet, ooops är klockan redan efter sju, göra något vettigt av resten av kvällen, sen planera att däcka i sängen i rimlig tid men ändå alltid lyckas sova alldeles för få timmar. Och däremellan, bloggande? Närdå?

Det skulle i så fall vara den där kvarten då jag cyklar hem från jobbet, då skulle det funka. Då tänker jag en väldans massa fyndiga tankar, varav ganska många förtjänar att göras offentliga och förevigas på en blogg. En talblogg, tack! Som automatiskt skriver ner och publicerar mina blogginlägg som jag skapar talandes på min cykel. Fixa, någon? Fast det skulle inte funka, för tala kan jag ändå inte just nu. Min röst är inte sig själv. Hes och vek, stackars intervjupersoner måste tro att det är ett försök till en slags sexy pornovoice. Förstår dem att det enbart beror på en jäkla förkylning med tillhörande slem i halsen?

Så. Då är vi överens om att jag för tillfället inte hinner skriva i en blogg. Visst skriver jag, majoriteten av dygnets timmar. Fast i en tidning. Om modellflygplan, byggbråk och otjänligt vatten. Och idag: om kroppslukt. Det är sant. 4000 tecken om kroppslukt, mittuppslag i morgondagens tidning. Läs och lär, vettja!