Ungefär som en för liten polotröja. Som sitter för tajt och stramar åt runt halsen. Strypgrepp, panik panik. En polotröja som man tycker om väldigt mycket, kanske ens gamla favoritpolotröja, som plötsligt blivit för trång. Men man vill väldigt gärna ha den på sig, ändå. Man kämpar, trots att man då och då slås av tanken: måste ta av den. Måste härifrån. Så har Luleå känts till och från i en veckas tid, sen jag kom hem. Sommarlov, men vet inte hur man gör.

Så jag och Adam hoppade in i bilen. Körde, körde och körde. När vägen smalnat av tillräckligt och asfalten övergått till grovkornigt grus är vi framme. En tom stuga, mitt i ingenstans, ingen täckning på mobilen. Tystnad. Känslan av att köra minut efter minut utan att varken skymta en människa, ett hus, en bil. Kvalitetstid. Som Adam sa, när vi stannade bilen längs grusvägen någonstans där mitt i ingenstans, bara för att under tystnad begrunda och fascineras av ett gäng renar som stod där i skogen och glodde tillbaka på oss: "Jag tror man måste ha bott i Stockholm ett tag för att verkligen uppskatta det här. För egentligen är det fan rätt så tråkigt. Men just nu känns det bara jävligt skönt."  Och jag tror att jag aldrig tidigare under denna vår känt mig så utvilad som efter detta dygn. Nu tror jag att jag är redo, nu tror jag att jag kan slappna av. Nu kan Luleåsommaren 2008 börja.