Ett gäng änder som sover i vattenbrynet rycker till, inte beredda på en kutande gulklädd varelse som studsar fram med raketfart på stigen ovanför. Jag andas in den svala, friska luften. Den rensar, ger mig mer energi. Revolt III i ipodlurarna. Svetten rinner men orken tar inte slut, inte än. Ler mot en likasinnad som kutar emot mig från andra hållet, hon ler tillbaka. Framåt, vidare, medan jag tänker på vad fasiken jag sysslat med på det trista löpbandet innanför gymmets stela väggar tidigare i höst. Det är ju det här som är att jogga, på riktigt, tänker jag och fortsätter framåt längs elljusspåret, förbannat glad över min återupptäckta joggingpassion. Kom igen, lite till. Omöjligt att stanna nu.