Idag vill jag skriva något viktigt. Ja tankarna surrar i mitt huvud men jag får inte riktigt ner det till ord, utan det blir mest bara yrt. Mannen som misstänks för mordet på Carolin Stenvall har häktats för mord. Och framför min näthinna flimmrar bilderna av Carolins nära och kära, som i Efterlyst förra veckan berättade att de fortfarande håller hoppet uppe. Och hur jag då tänkte att en närstående som försvinner måste vara det värsta som kan inträffa. Och att känslan av ovisshet måste vara det värsta man kan känna. Att inget veta och inget kunna göra. Och hur jag då tänkte på hur jag beundrade dem, för deras hopp, och hur jag själv hoppades. Men så släcks plötsligt hoppet...

Framför näthinnan flimmrar också bilderna av Engla och av Pernilla. Bilderna av andra personer som dyker upp i nyhetsflödet då och då. För att de inte kommit hem då de borde, för att de försvunnit, ibland helt utan spår.

Jag vill skriva hur uppgiven jag känner mig över hur hemsk verkligheten kan vara. Hur maktlös jag känner mig över att det ibland inte ens räcker att vara rädda om varandra, eftersom det alltid kommer finnas andra människor som inte klarar detta. Och hur fruktansvärt det är att dessa människor på några få sekunder kan ställa till det så oerhört, för de som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.