Vi pratade om det lite snabbt, idag på lunchen. Att tänk, nästa vecka sitter vi inte här. Med våra matlådor som vi värmt i smutsiga mikrovågsugnar som man kan undra om någon någonsin städar. Pratandes om smått och gott. Ibland om vad vi gjort i helgen eller vad som ska göras nästa helg. Ibland om varandras matlådor och hur vi lagat dessa. Ibland om allt viktigare och allvarligare saker än så, ibland livliga diskussioner och ibland bara prat om inget speciellt. En skön, nödvändig och välförtjänt paus mellan seminarium, föreläsningar och långa pass i datasalen.

Men nästa vecka sitter vi inte där. Inte heller veckan därefter. Nej, faktiskt aldrig mer. Och jag har ännu inte riktigt funderat på och bestämt mig för hur det känns.

Däremot vet jag, att det var slutredovisning för mitt och Karins exjobb idag, och att det kändes bra. Så bra att vi nästan kan glömma bort vår bitterhet över det faktum att Nyhetsmorgon hipsvips bestämde sig för att ta upp vårt ämne i söndags, två dagar innan denna slutredovisning och examinering. Vårat fina fina ämne. Som vi researchat, intervjuat, klippt, skrivit, Flashat, layoutat och kämpat med under nio veckor. Det avhandlade de på några minuter. Hipsvips. Två dagar innan vi skulle presentera det.

Men, nu glömmer vi det. Istället tycker jag vi tar med oss handledarens ord, ja vi skriver dem till och med i fetstil: "Det tv4 gjorde av ämnet var skräpjournalistik, det ni har gjort är lysande journalistik". Sen tycker jag att vi sträcker på oss, lyfter på hatten och känner oss jäkligt stolta över att vi grejade ihop ett himla flashigt examensarbete.