Signalfel i hela Stockholm. Pendeltåget kryper fram. Köer, hela vägen in till Centralen. Tågresan blir en halvtimme längre än beräknat. Sneglar mot klockan, den tickar snabbt som tusan. Fyrtiofem minuter kvar till mitt planerade pass med afrikansk dans. Trettiofem... Tjugotvå...

Sjutton minuter kvar, när jag kliver av på Södra station. Jag kan inte hinna, nej det är rent praktiskt omöjligt att hinna, och om jag nu skulle hinna så kommer alla biljeter vara slut . Jag börjar småjogga, så småningom kuta. Väskan är stor, opraktisk och ivägen. Strumpbyxorna halkar allt längre ner mot knävecken. Mer grus i skorna. Jäklar vad jag vill dansa just idag, jäklar vad jag vill hinna. Kutar och kutar, når äntligen fram till Ringvägen. Åtta minuter kvar, sju. Jag SKA hinna, inget kan stoppa mig. Två minuter i halv sex, framme vid receptionen, flåsandes. Någon biljett kvar? Javisst, EN kvar. Den är min, jag kommer hinna. Byta om, snabbt snabbt, och så in i salen precis då passet börjar.

Och hur kommer det sig, att ett pass med afrikansk dans aldrig har varit så kul som idag? Så välförtjänt och så värt det, bara för att jag fick kämpa, svettas och flåsa för det. Bara för att jag satt där på ett tåg som knappt rörde sig framåt, tittade på klockan och insåg att jag inte skulle hinna. Och så bestämde jag mig, jag kutade. För jäklar, jag ville ju dansa! Jag älskar att dansa! Svettig och med grus i skorna hann jag fram, och med ett nöjt leende kunde jag sedan skaka rumpa allt vad jag bara orkade. Men varför, varför är det så att det blir så jäkla mycket mer uppskattat när man fått kämpa, när det blir lite svårt, när man inte tar det förgivet? Precis så som med allting annat.