Vi lever! Vi mar bra! Och, vi har bytt land igen. Ja, vi bara far och far och far... Och det ar underbart!

Sen sist da, vad har hant? Mycket, massor. Men i snabba drag sa tog vi oss fran Serendipity beach i Sihanoukville vidare till Otres beach. Dar levde vi det lugna semesterlivet i nagra dagar, pa en lang paradisstrand som vi i princip hade helt for oss sjalva. Vitare sand och varmare vatten har jag nog aldrig tidigare upplevt.

En mardromsfard senare, och vi var framme i Kampot. Minibussfarden ar en historia for sig... Men om jag sager att vi var 22 personer och en vespa i en minibuss som hade 12 saten, sa kan ni rakna ut resten sjalva. Det som inte fick plats att proppa in pa satena eller pa passagerna, eller fastas under den oppna bagageluckan, det knots fast pa taket dar aven nagra av passagerarna fick klattra upp. Ja ni kan ju bara tanka er, vilken harlig grot av packning, ihoppressade armar och ben, och svett, svett, svett som guppade runt i denna minibuss.

(Tillaggas bor att detta dessutom bara var en halvfull minibuss. I en del bussar trycker de in ett fyrtiotal passagerare, sa det enda man ser nar en san kor forbi ar hogar av armar och ben som hanger ut genom bagageluckan och ansikten som ar upptryckta mot rutorna. Men de stackars kambodjanerna som fardas pa detta satt verkar inte bekymrade, utan vinkar sa glatt och sa gott de bara kan da de aker forbi.)  

I Kampot roade vi oss med att vandra i djungeln och titta pa vattenfall i Bokor nationalpark, innan vi tog oss vidare till Kep. Detta Kep var inget favoritstalle precis (ful strand full med galet mycket turistande Kambodjaner), sa via annu en mardromsfard tog vi oss snabbt vidare ut till Rabbit Island. Har kan vi verkligen snacka mardromsfard. Risig Kambodjansk liten trabat ute pa blasigt stort hav med enorma vagor. For varje enorm vag som kom emot oss tog vi in mer och mer vatten, samtidigt som vi och var packning blev blotare och blotare. Tillsist valde jag att blunda hela vagen och forsoka tanka att jag befann mig nagon helt annanstans. Det funkade. Vi overlevde. Om an nagot drankta och skakade.

Och Rabbit Island var vart det, minst sagt. Akta o-liv i en bambubungalow dar man somnade till vagornas brus och vaknade av tuppen som gol. Inga kaniner sag vi till, daremot en hel del kor som traskade runt pa stranden, precis som i Indien! Samt getter, hundar, katter, och sist men inte minst den tre decimeter stora odla som plotsligt satt pa vaggen i var bungalow. (Och onda maneter, som branner en pa benen med sina langa tradar, aj aj aj...)
 
I mandags var det tillsist dags att lamna vart fina Kambodja, ett underbart land som verkligen imponerat med sina harliga manniskor, vackra paradisstrander och hapnadsvackande natur.

Nagra fragetecken kvarstar dock:
- Varfor gar de kambodjanska kvinnorna kladda i pyjamas, och ibland till och med i frottetofflor?
- Varfor har katterna inga svansar?
- Varfor ar det sa manga bilar som saknar registreringsskyltar?


* * *


Och nu da? Vietnam och Ho Chi Minh City (eller Saigon, det gamla namnet, som de flesta fortfarande valjer att kalla staden for) ar stallet som galler. Har ska vi vinka hejda till Gustaf som lamnar oss pa fredag. Men snabbt far vi tillokning igen, i natt kommer namligen Emma hit! Saken ar den att Lollo flyger hem redan den 8 maj och da var tanken att jag skulle resa runt sjalv ett tag. Men sa visade det sig att systerystern garna ville komma hit och joina oss pa resten av trippen. Hurra, sager jag! Sa pa fredag fortsatter var fina tjejtrio nordost ut mot kusten, dar upptacksfarden genom Vietnam pavag upp mot Kina fortsatter...