Makaroner, bacon och ett glas rött. Morgonrocken, datorn och jag. Och för första gången på jag-vet-inte-hur-länge är jag ensam hemma i lägenheten, som plötsligt känns väldigt stor och tom. Hur gör man, vem pratar man med? Jag är säker på att makaronerna hade smakat så mycket godare bara mina fina sambosar hade varit här.
 
För, från att ha varit något av en ensamperson har jag gått och blivit en extrem sällskapsmänniska. Jag vill ha folk omkring mig, jämt. Precis sådär som det varit på sistone. Vill hoppa mig svettig i en klunga på dansgolvet, dansa hem längs gatorna tillsammans, ha långa efterfester, äta ostmackor och snacka skit tills det blir morgon, lyssna på musik och sjunga allsång tills vi däckar i en stor hög i soffan allihopa. Vakna, äta fil och müsli tillsammans, hänga på en filt i en park och lyssna på musik. Vara slitna tillsammans, vara glada tillsammans, vara peppade tillsammans. Jag älskar människor, jag vill ha dem jämt.

Tur då, att det börjar bli dags att slänga på sig partyblåsan och läppstiftet nu. Ut i solen och strutta iväg mot kvällens barappappaapaaa-fest. Med fina fina människor.