Så sprack bubblan.
Fantasibubblan, som jag virvlat omkring i under hela sommaren, i ett lyckorus. 
Som var verklighet, men bara för ett tag, bara till låns.
Pang, poff, så var det slut.

Hej hösten!
Hej Arbetsförmedlingen!
Hej a-kassa!
Hej verkligheten!

Dag ett som arbetslös.
Och än så länge sitter jag mest bara och försöker hitta något slags lugn här för mig själv.
Tyst, ensam, med en kopp kamomillte. Längesedan, nödvändigt.
Men jag är inte oroad, inte uppstressad, inte rastlös. Inte än så länge.

För det ordnar sig, på något vis. Det gör det alltid.