"Lita inte pa nagon", sager var nya indiska van nar vi sitter i hotellobbyn i Istanbul och vantar pa transfer mot flygplatsen.

"Och hoppa aldrig in i en bil med tva killar", tillagger han. Anda ar det inte annat an trygg jag kanner mig, da jag en flygresa senare sitter dar i bilen med tva indiska man som tar oss fran flygplatsen i New Delhi.

Bilen korsar tutandes fram mellan lastbilarna som belamrat motorvagen, samtidigt som lardagsnatten gar mot sondagsmorgon. Solen gar upp och snabbt blir det ljust ute. Det landskap som vi tidigare bara anat genom morkret blir nu fullt synligt utanfor fonsterrutan. Morgondimman ligger kvar en stund mellan traden, over akrarna och bland bergen som skymtar borta i horisonten. Det ar maktigt, riktigt maktigt.

Vi stannar till vid en slags restaurang for att ata frukost; chips, juice och chaite. Antligen far jag kanna smaken av akta indiskt chai. Det smakar sotare och mer, an det jag tidigare kopt fran mataffaren hemma i Sverige. Och mycket chai kommer det bli, det har jag forstatt, efter att hittills idag redan ha blivit bjuden pa fyra koppar.

I kon till restaurangtoaletten, som inte ar sa mycket till toalett, stirrar de indiska flickorna pa oss, pekar och ler. Vi ler tillbaka. Bilfarden fortsatter sedan medan den typiska indiska musiken strommar ut fran bilstereon. Utanfor har morgonrusningen just borjat, en ganska lugn morgonrusning eftersom det ar sondag. En fullproppad buss tutar och kor om oss, en hast galloperar forbi dragandes pa en karra dar nagra barn kampar med att halla sig kvar. Kvinnor tackta av fargglada vackra tyger gar langs vagkanten, med krukor och korgar pa huvudena. Nagra man har samlats vid en stor eld. Mopeder, tuktuks, traktorer, cyklar kor omkring kors och tvars, bland bufflar, getter, hundar och grisar. Plotsligt korsar ett led av dromedarer gatan, fint utsmyckade, dragandes pa fullastade vagnar. Och overallt manniskor. Manniskor, manniskor, manniskor.

Efter ungefar sex timmars bilresa ar vi framme i byn utanfor Sikar, som under de narmsta veckorna kommer vara vart hem. Vi far genast varsin kopp chai, varsin rod prick ditmalat i pannan, och ris kastat i haret. Och just nu kanns det som om jag skulle sova i tre dygn, sa trott ar jag av allt resande och alla intryck. Men vi mar bra, vi ar framme och ar i valdigt goda hander har bland de underbara manniskorna pa campen.

Det har landet har bara pa nagra timmar slagit mig med hapnad, och jag ar saker pa att det kommer fortsatta att gora det.