Indienlivet borjar komma igang har for var del, och igar var det dags for den forsta volontardagen. Vi borjade med att bli upphamtade av en tuktukchauffor, som tog oss fram pa allt fran rejala motorvagar till kringelkrokiga och guppiga lergangar. Efter en bra bits akande var vi framme vid det som kallas skola, men som i mina ogon mest bara bestar av en sandig gard och en betongbyggnad med ett nio kvm stort rum.

En klunga med ett 20-tal barn stod redo och motte oss da vi kom, for att direkt hoppa i famn pa de andra volontarerna, som de ju kanner sedan innan. Men de var inte desto mindre valkomnande mot oss, trots att vi for dem nog bara ar konstiga vita framlingar kladda i markliga klader. Genast var de framme och granskade oss fran topp till ta. Sa otroligt sota, med sina stora ogon och annu storre leenden. De kande pa vara bleka hudar och ljusa har, skakade hand med oss, ville kramas och pussa oss pa kinden, och fraga: How are you? What's your name? Are you married? Tydligen ar det valdigt markligt just att vi inte ar gifta, trots att vi ju anses som valdigt vuxna, redo att bade gifta oss och ha barn.

Forst sag vi till att barnen tvattade sina hander och ansikten. Dessa barn far knappt tvatta sig alls annars, och an mindre duscha. Deras kroppar, har och klader ar tackta av ingrodd sand och lera. Lite gnuggande med tval och vatten ar med andra ord mer an nodvandigt.

Sedan delade vi in dem i tva grupper. Johanna, Jessica och Sanjeev tog ansvar far de yngre inne i klassrummet, medan jag, Lollo, Martin med Madans hjalp holl lektion utomhus for de nagot aldre, som kommit en bit langre med engelskan. Huvud-axlar-kna-och-ta, Simon says, veckodagar och manader var dagens huvudovningar. Darutover gick mycket tid till att se till att de sitter still, ar tysta, inte slass, stannar kvar pa lektionen, och till att valkomna alla nya barn som droppade in allt eftersom och ville vara med. Nagra fardiga klasser finns med andra ord inte, hit kommer och gar barnen i byn som de vill och kan. Rorigt och ostrukturerat ar bara fornamnet. Men allt maste borja nagonstans, och Madan jobbar for fullt med att forsoka fa fler av byns befolkning att forsta vikten av att lata sina barn komma till skolan. Forhoppningen ar att bygga upp och utveckla det har med skolgangen, som for de flesta i byn har ar nagot valdigt nytt och frammande.

Madan tog aven med mig och Lollo pa en promenad genom byn, for att visa hur livet i en typisk indisk by kan se ut. Varje familj har runt 3-7 barn var, som de egentligen varken har rad eller tid att ta hand om. Darfor gar manga barn bara runt for sig sjalv om dagarna, medan kvinnorna ar upptagna med att arbeta i hemmet. Mannen syns knappt till alls, enligt Madan sitter de mest och spelar kort med varandra hela dagarna. Hur manniskorna bor varierar, en del har stora, rena och rejala talt med ordentliga avdelningar for matlagning och annat. Sedan finns det dem som i princip bara bor under ett tak gjort av halm, mitt bland getter, rattor och flugor. Vatten maste de hamta fran en lacka i en vattenledning en bra bit bort.

Men, trots allt elande och all orattvisa, sa ler manniskorna. De ler, vinkar och halsar pa oss da vi kommer. Ler mot varandra, pratar och hjalps at och verkar glada. Uppriktigt glada. Och det ar en speciell kansla att se.