Åt lunch med två nya journalistpraktikanter idag.
"Hur många terminer har du kvar nu då?" frågade den ena.
"Det här är den sista" svarade jag.
"Jaha, så då tar du examen nu i vår?"
"Ja. Eller nej... Nu snart... Eller. Nu på...fredag. Fredag!"

Så gick det upp för mig. Jag tar examen, nu på fredag. Nu på FREDAG. F-R-E-D-A-G. Fattar jag det? Svar: nej.

För, det var ju nyss som jag satt där hemma i Luleå. Med framtidspanik, googlandes runt bland en massa utbildningar, en massa möjliga vägar att vandra. Så hittade jag den, drömutbildningen. Och slängde inte en ansökan. Inte för att jag hade tänkt börja plugga, nej. Men jag slängde in en ansökan, bara för att. För att det ju faktiskt lät som drömutbildningen.

Så drog jag till Thailand och backpackade i en månad. När jag kom hem låg antagningsbeskedet där och blängde på mig. Jag hade kommit in. Jag hade valt en väg att vandra, och jag var otroligt sugen på att vandra just den vägen. Jag packade mina grejer, flyttade ner till den stora främmande huvudstaden, där jag knappt kände en endaste kotte. Så drog det igång. En introduktionskurs i journalistik, köpte på mig all kurslitteratur som jag tragglade mig igenom redan första veckan, "så skriver du ett pratminus",  "så skriver du rubriker och inte etiketter", "si och så många ord bör en ingress bestå av"... Så fortsatte det, med reportagekurs, b-uppsats, c-uppsats, exjobb, och så hipsvips var det dags för praktik.

Däremellan träffade jag några som just nu är bland de viktigaste personerna i mitt liv. Jag lärde mig en hel massa om journalistik, men också en hel massa om mig själv, om personerna omkring mig och om livet i allmänhet. Och hade tre av de roligaste åren i mitt liv.

Första bilden av Stockholm som hemma.


Första bilden tillsammans med min finaste Jeannatös.


Jeanna, Eva och jag, på första festposegruppbilden,
(...och fler skulle det bli, många fler...)


Den där Kvällen med stort K, i Karins lya i Högdalen.
Kvällen då vi fann varandra genom Winnerbäck och en gitarr.


En av de första galna nätterna ute i Stockholmsvimlet tillsammans,
(...och fler skulle det bli, många fler...)


Så kom fantastiska Camilla in i våra liv,
som en stormvind,
med en gitarr i sin famn och ett hjärta av guld.


Och det blev den ena fina stunden efter den andra...


Så blev det vår, vår första Stockholmsvår.


Och vår alldeles egna Sweet Marie kom in i våra liv.


Matlådestunderna blev värdefulla stunder,
andrum mellan långa föreläsningar, surrande datasalar och tentaångest.

Och så nu. Nu på fredag. Är det alltså dags för examen. Rubriker är jag fortfarande värdelös på. Men jag jobbar på det. Ja, jag fortsätter jobba på det mesta, och känner mig något tveksam till att sätta rubriken färdig journalist på mig själv. Journalist på väg, snarare.

På väg ut i verkligheten. På väg på en resa som bara precis har börjat.
På väg på den väg jag är så jäkla nöjd att jag valt att vandra.