Fem nätter, fyra dagar. Det blev en kort Luleåsommar i år. Märkligt. Från att ha tillbringat varenda sommar sedan jag föddes hemma i den vackra staden i norr är jag nu pangbom plötsligt nere i fem nätter och fyra dagar.

Skönt på ett sätt. Att slippa förvandlas till den där obstinata tonåringen som jag alltid tycks bli efter några dagar där hemma i flickrummet hos föräldrarna. Skönt att slippa gå in i gamla mönster och falla tillbaka i gamla roller, som det så lätt blir där hemma, där man tillbringat hela sin uppväxt. Skönt att slippa småstadstristessen, känslan av att allt står stilla, att inget har hänt, att alla är likadana och gör samma saker de alltid gjort.

Men samtidigt sorgligt. För jag älskar ju staden och allt jag brukar göra där om somrarna. Närheten till vattnet, bara gå och ta ett dopp direkt nedanför huset när jag känner för det.. Huset, gården, naturen, cykelstigarna, stränderna. Allt så nära. Och familjen, vännerna. Nära nära. Grillkvällar, utekvällar, picknick, stranddagar. Spontant, enkelt, alla samlade. Sådär som vi brukar, sådär som det ska vara.

Fem nätter, fyra dagar. Men Luleå var inte riktigt som jag tänkt mig denna gång. Luleåsommaren skulle ändå inte ha blivit en Luleåsommar, sådär som en Luleåsommar brukar vara. Så på många sätt kändes det bra, att bara kasta mig på planet dit, göra så mycket som det bara gick att göra, träffa alla de jag ville träffa. Få ut både det bästa, och tyvärr också det just nu sämsta, av staden. För att sedan kasta mig därifrån, fort fort.

Fem nätter och fyra dagar känns som en lagom Luleådos just nu.

Några av de allra bästa Luleåbitarna.