Sådär, då har jag tackat jag till höstens kurser. I sista sekund, såklart. För vad göra, när man inget vet? Den har legat där länge nu, som en stor oviss dimma där det mesta varit oklart och luddigt. Hösten 2009. Men nu närmar den sig, kryper allt tätare inpå. Tidigare hade jag nog stressat upp mig över något sådant. Kontrollbehovet hade tagit över, jag hade oroat mig, fått panik och för längesen försökt lägga upp någon slags plan. Om inte en plan A, så åtminstone en plan B eller C. Fortfarande vet jag inte hur det kommer bli. Men det känns mest bara lugnt. Lugnt och okej. Det löser sig, på något vis. Det ska det bannemej göra. Säger jag, här där jag sitter med plan B i bakfickan.


Familjen har varit på besök för första gången. Det kändes fint, att få visa dem Norrköping, det som nu är min stad. Det blev djurparksbesök, stadsvandring, skärgårdsutflykt med kvällsdopp och picknick på klipporna. Samt en väldans massa fika, tänk att jag aldrig fikar så mycket som på sommarsemestrarna med familjen. Efter-frukost-fika, förmiddags-fika, eftermiddags-fika, kvälls-fika och när-som-helst-fikat däremellan. 

Norrköping är otroligt vackert, i helgen förstod jag det på allvar. Nu när jag såg det genom någon annans ögon.

Samtidigt började den familjekära sidan av mig att bubbla. Det brukar gå bra annars, när man inte tänker på det. Hur långt borta de finns, hur sällan jag får krama dem, prata och vrida och vända på allt sådär som man gör i en familj, bara vara med dem. Men nu, när jag fått prova på, känna på känslan intensivt i några dagar... Jag saknar dem redan.