En av de hundratals saker som slagit mig anda sedan jag kom till detta land, ar alla dessa ljud. Overallt, hela tiden, hors det ljud. I alla tankbara former. Jag kan till och med dra det sa langt som att saga, att jag anda sedan jag kom hit nog aldrig upplevt riktig ren tystnad, en endaste gang.

Det borjar pa morgonen, da man vaknar av ljud. Antingen ljudet av nagon som hugger ved utanfor. Bestamda harda ljud av yxan som skar genom traet. Eller av ljudet av getter och kor som precis vaknat och skriker efter sin frukost.

Sedan drar dagen igang och likasa alla dessa ljud. Byn vaknar, manniskor och djur borjar leva om, och ljuden blir allt hogre. Under tuktukresan mot skolan runt niotiden hors, forutom tuktukens puttrande motorljud och den skraniga indiska musiken fran hogtalarna, ljudet fran den galna trafiken vi tar oss fram genom. Bilar, bussar, mopeder och tuktuks som tutar om vartannat. For att bli sedda, komma fram, eller forsoka fa ivag en ko, dromedar eller asna som plotsligt blockerar fardvagen. Eller bara for att tuta, just for att de har en tuta att tuta med. Och sa alla manniskor, som tjattrandes, skrattandes och tjoandes tar sig fram genom morgonstaden, pa vag mot vart de nu ska...

I skolan, ljudet av barn. Skrik, skratt, grat, slagsmal... Hogre och hogre, alla vill overrosta alla. Har ar nog ljudnivan som allra hogst under dagen. Nar man sedan kommer hem till campen kanner man sig nastan dov. For en sekund tror man att nu, nu antligen ar det tyst. Men sa borjar det brusa i oronen, av alla ljud man chockat trumhinnorna med hittills under dagen. Forutom bruset, sa fortsatter ljuden av tutande bilar, ramande kor, skrattande getter, ylande hundar. Och sa faglar, skrikande pafaglar, eller kvittrande smafaglar i traden eller skyn.

Barnljuden igen, i the governmentschool, och har nangang borjar oronen vanja sig.

Kvall. Yogapass, pa ett yogapass maste det val anda vara tyst? Nej, inte da man har yoga uppe pa ett tag under bar himmel i Indien. Forutom ohm-mantrat som rabblas om och om igen, hors getterna, faglarna, hundarna och korna. Nagra kastruller som skramlar under middagslagningen, en eld som knastrar, barnen som spelar volleyboll utanfor skolan.

Eller sa denna skraniga, galla indiska musik som helt plotsligt kan dra igang fran ett tempel eller en brollopsfest. Ibland fran en annan by, sa att melodin och tonerna bara kan anas. Ibland fran ett tempel eller brollop alldeles i narheten, sa man kan tyda vartenda ord i versen som om den kom fran en hogtalare bara en meter bort. Denna musik fortsatter ibland sent in pa kvallen, anda in pa smatimmarna, ja ibland hela natten. Sa nagon tystnad nar man somnar, det kan man glomma.

Och skulle man nu ha turen att fa uppleva en natt utan tempel- eller brollopsmusik, ja da kan man istallet vackas av en traktor eller lastbil som kor forbi mitt i natten, med musik som dunkar varre an raggarbilarna hemma i Sverige.

Sa, tystnad i Indien? Svar nej. Om man inte trycker in ett par oronproppar i oronen forstas.