Jag, Isa, Johanna, grandma, Niraj, Lollo, Jessica och Kristina.
Nast sista dagen i Kanwarpura.

Det var inte bara att saga hejda till barnen som blev jobbigt. En hel del kramar och tarar kravdes i torsdagsmorse, nar det var dags att lamna familjen vi bott hos samt Johanna och de andra volontarerna, och Sanjeev och Mantu. Manniskor som vi ju tillbringat sju veckor tillsammans med, sju intensiva veckor, dar vi delat kilovis med upplevelser och intryck. Men, sju veckor svischar forbi valdigt snabbt, och plotsligt var det dags for mig och Louise att ge oss ut i Indien pa egen hand.

Sa har pa resande fot har det blivit an mer uppenbart vilka apor i bur vi tydligen ar i detta land. Indierna betraktar, eller snarare stirrar ihjal sig pa, varenda rorelse, nysning eller gaspning vi gor. Titta, de bleka vasterlanningarna sover! Oj, nu ror de pa sig! Nejmen titta hur de ater, sa markligt!

Det har aven blivit an mer tydligt hur ofantligt snalla, gastfria och hjalpsamma indierna ar. Det borjade redan pa busstationen i Sikar. Pa den tranga svettiga lokalbussen till Jaipur finns det knappt plats for alla sma indier som vill med, an mindre for oss och vara feta ryggsackar. Men, no problem, som indierna tycks saga om allt. Snabbt akte dorren till chaufforens egna bas upp, och vi plus vara ryggsackar fick basta vip-platserna langst fram pa en egen bank brevid chaffisen. Som sallskap fick vi dessutom en trevlig indier som berattade allt om alla fort vi bor besoka i varje stad.

Framme i Jaipur hann vi knappt kliva av bussen, sa omringades vi av ivriga tuktukchaffisar som ville visa oss stan. Vi hade dock bara ett mal: McDonalds. Ett McChickenmeal senare (McDonaldsmat har forresten aldrig smakat sa gott, som nu, efter sju veckor med nastan enbart vegetarisk indisk mat!), och var bordsgranne kommer plotsligt over med varsin bit tarta at oss. Hon fyllde 20 och hade stallt till med tartkalas pa McDonken, och tyckte tydligen att vi sag ut att behova lite av hennes chokladgraddtarta. Sa ratt hon hade, mums! Fast hur god tartan an var, sa var det sjalva bjuda-pa-tarta-till-framlingar-gesten som gjorde oss gladast.

Pa den stora tagstationen i Jaipur stod vi med vara tagbiljetter i handen och sag forvirrade ut, nar en man plotsligt kommer till undsattning och forklarar att han ska aka med samma tag och i samma vagn som oss, och att taget snart kommer in pa perrong nummer fyra. Vara sammanlagt 20 tagtimmar forgylldes sedan av olika kupekamrater, som med gladje berattade allt om Indien och garna diskuterade skillnaderna med vart Sverige. Och som sag det som sjalvklart att hjalpa oss bestalla bade mat och sovlakan. Samt att oversatta och informera oss om att den forsta tagforseningen berodde pa att vi kort pa en ko, och den andra pa att nagon ramlat(!) av fran taget.

Sa. Efter 35 timmar pa resande fot kom vi i fredagskvall antligen fram hit till Diu. Mer om denna paradiso senare, for ja, har ar verkligen paradiset! Ikvall kommer dessutom Martin (volontar-Martin) och joinar oss. Sen vantar ytterligare nagra dagar med tid till att smalta alla volontarintryck, samtidigt som vi steker i solen, guppar runt bland havets vagor, provar olika restauranger och glider fram pa vara vespor. Och jag kan nog saga, att just nu skulle jag inte kunna ha det sa mycket battre.

10 timmar pa sleepingclass utan AC = kokhet mardrom...
Men vi overlevde, med hjalp av Shantaram,
indiskt brod och litervis med vatten.