Aldrig hade jag val trott, att det skulle kannas sa har mycket. Jag anade att jag skulle tycka om barnen och att det skulle bli trakigt att aka harifran. Men inte sa har, att det var mojligt att bli sa berord och fast vid dessa sma manniskor. Som for nagra veckor sedan bara var ett gang framlingar, som vilka andra sota sma barn som helst. Men som nu har kommit att bli en skara individer och personligheter, som alla har sina egenskaper och egenheter som jag upptackt och lart kanna allt eftersom.

Lortiga, med sand och tovor i haret, trasiga klader och smuts under naglarna. Busiga, odragliga, hopplosa, olydiga och till och med hemska ibland. Da de slass, rymmer ut fran klassrummet, saknar respekt och vagrar lyssna pa en. Men sa... Nar jag ser in i de dar stora tindrande brunsvarta ogonen, ser deras vita tander da de spricker upp i sina oemotstandliga leenden som far deras ansikten att lysa, da jag hor deras arliga kvittrande smittande skratt... Da smalter jag.

Aldrig hade jag val trott att det skulle ga att komma sa nara ett litet barn som jag inte ens kan fora en riktig dialog med. Men som det pa nagot satt anda har gatt att kommunicera med och lara kanna.  Aldrig hade jag val trott att det skulle ga att kanna en sadan karlek till ett frammande barn i ett frammande land. Aldrig hade jag val trott att det skulle kannas sa jobbigt att lamna dem nu.

Jag och Rupa

Abshe, Gupal, Nepali


Nepali, Pallack, Karo


Sumitra, Abshe


Kanchan, Seema, Tara, Rupa, Arun


Bindia, Bindia, Litdi


Lollo och jag i klassrummet med nagra av vara sma kids