Kent är inte Kent längre. Eller Kent är Kent, men inte var Kent var för mig. Kent var allt, men på sistone har Kent bara varit ett stort band som fortsatt göra musik trots att jag nog tyckt de borde ha lagt ner för längesedan, då de var på topp. Efter 2000 och B-sidor har jag inte blivit särskilt imponerad alls. Tillbaka till samtiden fastnade jag aldrig riktigt för, bortsett från Columbus. Och ärligt talat kan jag nog säga att jag börjat lägga ner det där med Kent, och bara leva kvar på vad de en gång var och vad de faktiskt betytt för mig.

Men så kom Röd. Jag bestämde mig för att ge dem en sista chans. Och nu är jag överraskad, positivt överraskad. Röd är så mycket mer än min favoritfärg och därmed en ursnygg titel, samt ett otroligt läckert fodral. Det är elektroniskt, javisst, och jag är inte alls mycket för elektro. Men efter några lyssningar så måste jag erkänna att det på något vis passar in. Det ligger där i bakgrunden, stadigt rytmiskt pumpande. Det blir skönt, det lyfter.

Det är mörkt, allvarligt och äkta. Och stundtals riktigt glimmar det till, med fenomenala textrader:
Och i vårt land så får man inte vara förmer
Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser
Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak

Men framförallt så är det lite mer gammalt Kent igen. Vilket är den främsta anledningen till att jag redan nu, och troligen än mer efter fler lyssningar, är beredd att hylla Röd. Den gör mig nostalgisk och lycklig.

Och för första gången på flera år får den mig att känna mig som ett Kentfan igen. Absolut inte i stil med Verkligen, Isola, Hagnesta Hill och B-sidor. För det går inte att räkna antalet gånger jag lyssnat till dessa skivor på repeat för mig själv i min flicksäng om kvällarna. Antalet gånger jag plockat ut favoritbitar som jag nästan analyserat sönder. Skrivit ner, citerat, anammat på tonårsfunderingar och dilemman. Den där vackra killen med svart hår som man var hopplöst förälskad i men som plötsligt slutade höra av sig. Stunder då man bara kände sig ensammast i världen, då allt var upp och ner, då ingen förstod. Visioner i mitt huvud när du ler. Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor, jag kan inte ens stå när du inte ser på, och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag. Var det du som höll för hårt eller är det jag som är för svag, var det du som blev för våt eller är det jag som är så hal?

Dit kommer Kent aldrig att nå igen, aldrig. Åtminstone inte för mig. Men ändå. Röd är bra, riktigt bra, och får mig att börja längta och räkna ner. 25 februari på Annexet. Jag, Sofia och Danjel. Precis sådär som det ska vara.

Maj 2005, sist jag såg Kent.


En konserttrött Kent-Elin 2005.