Vi skulle se Krunegård igår, ja han skulle spela några låtar på Vaxkupan. Glada i hågen gick vi dit, nynnandes om hela livet som var ett disco och om vampyrer som suger och spyr. Genom regn utan paraply, men det gjorde ju inget för snart skulle vi värmas av varm musik. Så närmar vi oss lokalen och möts av... kö. En lång kö av köande 15-åringar. Alltihopa övervakat av en vakt som blockerar dörren och släpper in några få lyckliga allt eftersom, likt en populär krog vid midnatt. Redan proppfullt inne i den trånga lokalen. En del av 15-åringarna hade gett upp sina försök att ta sig in och närma sig Krunegård live, och nöjde sig istället med att trycka sina välspacklade små söta ansikten mot skyltfönstret i hopp om att åtminstone få se en skymt av Prinsen av Peking.

Det var ungefär då vi kom på att vi inte är 15 år längre. Förlåt Prinsen, men det spöregnade ute, vi började bli blöta och kände oss gamla som tanter bland denna vackra ivriga folkmassa av 15-åriga fans. 

För en stund önskar jag att jag varit en av dem. Då hade jag också varit där i god tid innan, köat, trängt mig in och om inte annat intagit bästa skyltfönsterplats utanför, tryckt upp mitt välspacklade ansikte, drömt och dregglat. Uppfyllts av den fantastiskt överväldigande känslan av idoldyrkan. Varit lycklig, överlycklig, bara över att se en skymt av Prinsen, över att få känna mig som Prinsessan för en stund.

Då hade det varit värt det.
Nu var det inte värt det.