Slumdog millionaire på gårdagens filmkväll hos Malin. Filmen som alla pratade om då jag reste runt i Indien i vintras och som jag sedan dess längtat efter att se. Förväntningarna var med andra ord höga och suget stort efter att få återuppleva en dos Indien, åtminstone för en stund.

Men trots detta blev jag totalsåld, redan under första scenen. Då de otroligt charmiga små indiska bröderna efter ett bus jagas av poliser från fältet, in i slummen, in mellan trånga gränder, upp på taken, ner igen. Alltsammans ackompanjerat av indiska rytmer i ett härligt perfekt tempo och snabba snygga nära-inpå-klipp. Och så brödernas beslutsamhet, deras glimt i ögat, iver och skratt, som visar att de är oövervinnerliga, att de tillsammans klarar allt.

Redan där förflyttas jag tillbaka till Indien. Ser alla de fantastiska barn som jag träffade dagligen under volontärarbetesperioden, barnen som klev rakt in i mitt hjärta och som sedan dess stannat där. Ser dem i bröderna i filmen. Känner igen saker de sa, saker de gjorde, hur de skrattade, busade, slogs, dansade. Känner igen deras självständighet, hur de bara några år gamla tvingats förvandlas till små vuxna personer som tar hand om sig själva och sina syskon. Känner igen miljöerna, kaoset på gatorna, musiken, färgerna, myllret. Känner Indien. Men även baksidorna. Föräldrar som inte är närvarande och som kanske inte ens är vid liv, de små barnen som tvingas ut på gatorna för att tigga mat och pengar. Det fattiga, eländiga och så väldigt orättvisa.

Slumdog millionaire är en äkta film, en fantastisk sådan, som träffar rakt in i hjärtat. Se den!

Indienflashbacks. 
Abshe, Gupal, Nepali, Rupa, Sumitra, Pallack, Karo.
Underbara älskade små barn.