"Ställ dig frågan: vill jag bli journalist så mycket, att det inte finns någon tvekan alls? Är det det absolut enda jag vill göra?" säger Jan Guillou när han i p3 ska ge tips till alla tusentals unga journalister och journaliststudenter där ute.

"Om det finns minsta lilla tvekan, sök ett annat jobb," tillägger han och pratar på om vilken skitbransch det är, om las-listor, om att hoppa runt från redaktion till redaktion, om att det utbildas på tok för många journalister, om att det inte är samma sak att bli journalist nu som då...

Och jag funderar. Och funderar lite till. Nej du Guillou. Det finns inte minsta lilla tvekan. Det finns inget annat. Jag ska bli journalist. Så är det, tänker jag, klunkar i mig det sista teet och börjar göra mig i ordning för kvällens jobbtimmar. Som jag är så förbannat tacksam över att få. Varenda liten timme på den där redaktionen. Jag är beredd på att kämpa, att tacksamt samla mina timmar, att slitas och slängas, att ständigt vara beredd.

För jag ska bli journalist. Punkt.