Förmiddag, långpromenad. Det är bara jag och pensionärerna ute. Med käppar och rollatorer tar de sig sakta fram. Påväg till affären för att handla mjölk, påväg därifrån med fulla kassar. Eller bara för att komma ut medan det är lugnt på gatorna, sträcka lite på leder och ben. En tant och en gubbe håller armkrok, tätt tätt ihop, stödjer sig mot varandra. Precis sådär fint som alla drömmer om att få det på äldre dar. Och där går jag, med något raskare steg, utan käpp.

De kollar på mig då jag trampar fram, i takt till musiken i mina lurar. Jag ler mot dem, vill säga hej. De ler, blir stressade, försöker skynda sig åt sidan. Tanten drar i sin gubbe, "men akta dig lite nu Sture, flickan måste få komma fram..." Men varför? Jag har inte bråttom, jag kan faktiskt gå runt Sture, låta Sture spatsera ostört i sin egen takt. Det är jag som ska visa dem respekt, inte tvärtom. Det är deras revir. Det är mitt på dagen, en vardag. Alla andra arbetar, pluggar, är på dagis. Det är jag som inte passar in, det är jag som är inkräktaren, som klampar in med buller och brak. Försöker visa det, så att det blir jag som väjer istället. Eller åtminstone att vi kan samsas om gångstigarna, jag och pensionärerna. Det är förmiddag och bortsett från oss öde på gatorna. Vi får plats allihop.