Nej vet ni vad. Nu tänker jag inte låtsas längre, inte idag. Det är rent ut sagt förjäkligt att vara arbetslös. Jag hatar det.

Nu har jag varit utan jobb hela veckan och har inte en enda jobbdag planerad framöver. Visst går det att få dagarna att gå, det är inte särskilt svårt. Ta en dag i taget. Tvätta fyra maskiner, ta långpromenad efter långpromenad, baka bröd och sedan äta det, glo på Idol, läsa böcker, laga goda måltider med många ingredienser som tar tid att hacka och göra iordning, läsa några sidor i socialpsykologiboken, gå på stan en sväng och konstatera att man inte har råd att köpa så mycket mer än nya strumpbyxor eftersom man inte har ett enda helt par kvar, ringa mamma stup i kvarten och få några kloka råd... Ja, ni ser. Det är bara att sysselsätta sig med mer eller mindre oviktiga sysslor.

Det värsta är ovissheten. Att jag inte har någon aning om när jag kommer få jobba igen. Att optimistiskt gå och hoppas och vänta. På något som kanske dyker upp om först tre veckor. Eller fem. Eller till jul. Att hela tiden fundera på om det finns något jag kunde gjort annorlunda, eller om jag borde börja tänka i andra banor och ta tag i en plan B eller C eller D...

Och rastlösheten, den som bara kryper och kliar i kroppen. Jag är inte gjord för att göra ingenting. Jag är gjord för att göra nytta, vara behövd, ha ett mål med min dag, gå till en plats där jag gör något jag är bra på, något som ger mig något.

Och ja, nu gnäller jag. Morgondagen kanske blir bättre, ja kanske till och med fantastisk.
Men idag är det en dålig arbetslöshetsdag. Så är det.