Det var längesen. Men sommaren regnade inte bort. Långtifrån. Det var sol, sol, sol. Sol utomhus, sol inombords. Och med lungorna fyllda med ny frisk luft, med kroppen fylld av energi och värme, är jag tillbaka igen. Höst känns okej. Nu kör vi.
Fast först en liten sammanfattning. Vi börjar norrut, med en av de två viktigaste veckorna under sommaren 2010.
Ja vi börjar allra längst i norr, på en av de vackraste platserna jag vet. I Tornedalen, i vår sommarstuga, där vi komprimerade ihop alla obligatoriska sommarstugeingredienser på knappt ett dygn.
Solnedgång, en tur bland stallen och ladugården, älgköttsmiddag, bastubad, jordgubbar från vårt egna land. Och så en natt bland mjuka lakan i total tystnad. Sådär tyst som det aldrig kan bli någon annanstans.
Något söderut, hemma i Luleå. Där blev det x antal grillningar på vår nya gasolgrill som familjen skrutit så om. Och ja, den höll måttet, den var bra, det blev... grillat.
Plockmat- och coktailkväll hos Malin, där alla töserna styrt upp varsin somrig drink och varsit läckert tillbehör. Alltid en succé. Och efter en snabb uppdatering om vad som hänt sen sist vi sågs kändes allt precis som sist vi sågs, precis sådär som det ska vara.
En tur till stallet utanför Överkalix där Agnes hade riduppvisning. Hästmys i mängder och jag fick ett kärt återbesök med min gamla kärlek Claus. Claus var min favorit i stallet då jag var en liten ridtös, och jag minns honom som oerhört gosig men ganska stor. Nu möttes jag istället av en liten, men fortfarande lika gosig, ponny. Jag kände mig som elva igen, förälskad på nytt, och ville aldrig gå därifrån.
Cykeltur längst den cykelstig jag cyklat så många gånger, längst med vattnet från Notviken in till stan. Jag vet inte om det faktiskt blir finare och finare för varje gång, eller om det bara är så att man uppskattar en plats mer ju äldre man blir och ju mer sällan man är där.
Så Luleåkalaset, med Hoffmaestro och The Ark. Ett Luleåkalas som var precis så som Luleåkalaset ska vara. Vimmel bland en massa bekanta ansikten, en massa "nejmen hallå vad gör du nuförtiden", en massa kramar och skålar, svettig dans och sång, nostalgiska återblickar. Det var fint.
En sista tropisk Luleånatt. Med en sol som aldrig ville gå ner och när den väl gick ner gick den snart upp igen. Jag blev plötsligt överraskningsfirad med ballonger, sång och fina presenter. Lika förvånad och ovetandes detta år. Så satt vi vid Norra Hamn och åt souvas och började sakna varandra redan innan vi sagt hejdå. Ungefär. Precis sådär som det ska vara.
