Och förbaskat, så sjåpig jag är när det kommer till sådant där! Först nervositeten, redan när hon står uppställd för start. Första mellantiden - svårt att äta färdigt min fisksoppa då skeden inte går att hålla rakt. Andra mellantiden - vågar knappt titta. Sista biten - måste sitta framåtlutad i soffan och bita mig i läppen. När hon kämpar sig in i mål till allas jubel och det står klart att hon vunnit - så rörd så rörd. När hon sitter i segerstolen och inte kan hålla sig för skratt - mer rörd. Då hon intervjuas och vinkar genom kameran - ännu mer rörd. När hon får ta emot sin medalj - nej då kommer tårarna.

Nej minsann, några satsiga idrottsbarn kommer jag aldrig ha nerver för att få. Fast när jag tänker efter så kommer jag ju inte ens klara av att se dem sjunga Idas sommarvisa på skolavslutningen.